Miss Perfect

tjugoåtta

Jag vaknar upp i en säng och kollar mig runt. Här har jag aldrig varit, var är jag? Jag sätter mig snabbt upp.

"Hej", hör jag en välkänd röst säga.
"Hej", svarar jag Jacob och han kommer mot den hårda sängen där jag sitter.
"Hur mår du?" frågar han och sätter sig på kanten.
"Bra tror jag, vad hände?"

Jag minns bara hur allt blev svart.

"Maya slog dig och du slog i huvudet i ett skåp. Gör det inte ont?" frågar han.
"Nej?"
"Vad bra!"

Han tar min hand och hjälper mig ner på marken.

"Var är vi ens?"
"Hos skolsköterskan."
"Jaha!" då slår det mig, vart skulle vi annars vara?

Vi går under tystnad upp för trappan och till våra skåp. Korridoren är tom men det är inte konstigt, klockan är redan kvart över fyra!

Jag tar ut min jacka och några läxor sedan vänder jag mig mot honom.

"Klar?" frågar han.
"Ja", ler jag.

Vi går mot utgången men jag stannar till när vi passerar en spegel. Min kind är helt röd och man ser ett handavtryck. Mayas handavtryck...

Vilken liten bitch!

"Vill du följa med hem till mig? Jag har en del att prata om", säger han.
"Visst", ler jag.

Vi går in och möts av Carina som står och dammsuger.

"Hej!" säger hon glatt.
"Hej", svarar jag och ger henne ett stort leende.

Vi går direkt upp till Jacobs rum och sätter oss på hans säng.

"Jag är hemskt ledsen för hur jag har varit. Att se dig gå förbi mig i skolan utan att ens ge mig en blick har varit sjukt jobbigt. Det fick mig att tänka på hur jag var innan du kom hit. Jag hade såklart mina kompisar och så men jag hade aldrig varit så lycklig innan som jag är när jag är med dig. Du får mig alltid på bra humör. Jag känner mig som en liten flicka som har på sin prinsessklänning för första gången. Den lyckan."

Jag fnissar och tar hans hand i min. Sedan böjer jag mig fram och pussar honom på kinden.

"Så du ger mig en chans till?"
"Självklart, du gav ju mig en andra chans också."
"Tack!"

Jag är jätteglad att vi inte är osams längre men det känns ändå lite stelt på något sätt. Det kan ha och göra med det han sa innan.

"Du vet det där du sa..." börjar jag. "Öh... Är det sant?"

Jacob kollar rakt in i mina ögon i några sekunder och ler. Sedan tar han mina kinder mellan sina händer och kysser mig mjukt.

Han avslutar kyssen och ler.

"Ja. Jag hade knappt fattat det själv förrän jag sa det..."

Jag ger honom en snabb puss på hans fina läppar.

"Jag älskar dig med."