Miss Perfect

tjugo

Melissa's perspektiv:

Jag vaknar på morgonen och känner något varmt mot min kropp. När jag öppnar ögonen och ser vad, eller vem, det är sprider sig ett leende på mina läppar.

Han är riktigt gullig när han sover. Med munnen lite öppen, rufsigt hår och varma lugna andetag som träffar min överarm.

Han öppnar sina ögon och kollar på mig.

"Godmorgon", säger han hest.
"Godmorgon."
"Du drömde inatt..."
"Ja, jag vet. Tack för att du lugnade ner mig. Jag har börjat drömma sedan olyckan med mina föräldrar."
"Det är lugnt."

Efter en stund reser han sig upp och jag blir återigen generad av att se hans mage. Nu har han inte byxor på sig heller, bara kalsonger...

Han tar på sig ett par mjukisbyxor och en vit t-shirt.

"Jag ska bara gå på toa", säger han och försvinner ut.

Jag reser mig försiktigt upp och  tar stöd mot kanten av hans säng. Jag byter snabbt om till kläderna jag hade igår och sätter upp håret i en tofs.

"Jacob!" hör jag Carina ropa och när han inte svarar ropar hon igen.

Jag bestämmer mig för att gå ner till henne.

"Åh, godmorgon! Väckte jag er?"
"Nejdå! Jacob är på toaletten," skrattar jag.
"Vad bra. Jag skulle bara säga att vi åker och handlar nu och Lucas är hos en kompis kan du säga det till honom?"
"Det fixar jag."
"Tack, vi ses!" säger hon och går ut.

Jag hoppar på något konstigt sätt på ett ben tillbaka upp och berättar för Jacob som precis kommer ut från toaletten.

"Okej. Jag går ner och fixar frukost."
"Jag kommer, måste bara kissa först", flinar jag.

När jag är färdig och går ner för trappan hör jag röster.

Där vid dörren står Aaron, Max, Ryan och Theo och pratar med Jacob.

Alla blir tysta och stirrar på mig som blir jätteröd i ansiktet.

Jag möter Aarons blick och han flinar stort.

De andra killarna kollar på Jacob.

"Vad har hänt med dig?" frågar Aaron.
"Öh... Vi, eller nej jag stukade foten och var precis utanför så han hjälpte mig och det blev ganska sent..." förklarar jag fast han vet att det inte var därför jag gick hit utan att det var planerat.

Killarna nickar mot mig och jag märker hur de försöker dölja deras flin. Förmodligen inte mot att jag har skadat mig utan just åt att jag sov här.

"Jag hade glömt att vi skulle repa idag", säger Jacob till mig. "Men har ni ätit frukost?" frågar han killarna.
"Klockan är ett?" svarar Ryan.
"Jaha... Men ni kan gå in där och börja så äter vi", säger han.

De går in med sina instrument i vardagsrummet och vi går in i köket.

Han börjar plocka ut massor av pålägg, yoghurt och så från kylskåpet.

"Du vet att jag inte behöver äta så mycket va?" ler jag.
"Ja men du får välja vad du vill."

Vi sätter oss ner och börjar äta under tystnad men det är inte stelt eftersom de andra har börjat spela på sina instrument inne i vardagsrummet.

När vi är färdiga hjälps vi åt att ställa tillbaka sakerna.

"Jag borde gå hem nu..."
"Du får jättegärna stanna om du vill.."
"Jag vill såklart men jag tror att farmor och farfar-"

Ett ringsignal uppifrån avbryter mig.

"Det är min", säger jag och suckar över trappan.

Jacob springer snabbt upp och hämtar den.

"Det är din farfar."
"Tack", ler jag.

"Hallå?"
"Hej! Var är du? Är du kvar hos Carina och dem?"
"Japp, jag tänkte gå hem alldeles strax."
"Hade du inte skadat foten?"
"Jo..."
"Jag kan komma och hämta dig annars?"
"Om du vill?"
"Ja, jag kommer om tio minuter."
"Okej, hejdå!"

Jag lägger på och kollar på Jacob.

"Han hämtar mig om tio minuter. Då hinner jag gå upp och ta undan madrassen och det."
"Nej! Det fixar jag senare. Du behöver inte gå i trappan i onödan."
"Okej, tack..."

Vi går in i vardagsrummet och jag sätter mig ner i soffan och lägger kryckorna bredvid mig.

Jacob tar upp en gitarr från ett ställ och börjar spela några ackord vilket ger mig flashbacks till gårkvällen.

De hinner spela två låtar innan jag måste gå ut.

"Hejdå, ni är jätteduktiga!" säger jag till dem.
"Tack! Ha det bra!" säger Max.
"Detsamma!"
"Kommer du på tisdag? Vi spelar på stan", förklarar Ryan.
"Självklart!" ler jag och hoppar iväg.

Jacob följer med mig ut till hallen och hjälper mig att ta på min höga klacksko på ena foten men den andra får inte plats över bandaget.
"Tack så jättemycket för allt!" säger jag tyst, medveten om att de andra står bakom och stirrar som hungriga vilddjur.
"Inga problem, jag kommer alltid hjälpa dig."

Han kollar på mina läppar med jag ger honom en snabb blick som betyder 'inte nu, förlåt'.

Istället drar han in mig i en lång, varm kram.

"Hejdå", säger jag och går ut.