London baby - foscar

6

23/6-15

Sakta knaprade jag på chipset i min hand undertiden jag försökte fundera ut ett sätt att göra situationen mindre stel. Vi hade suttit här i ungefär en kvart och inte ett ända ord hade bytt. Caroline hade gått förbi några gånger för att se till att vi satt kvar, vilket vi gjorde. Någon gång när Oscar försökt gå in på sitt rum så hade Caroline snabbt kommit och tryckt ner honom i soffan igen. Efter det hade ingen av oss orkat försöka ta sig härifrån.

"Du, jag ville det här lika lite som du. Men eftersom vi antagligen inte kommer komma härifrån fören vi lärt känna varandra så, vad brukar du göra på fritiden?" Jag var den första av oss som yttrade några ord. Oscar ryckte lite på axlarna och gav mig förvånansvärt ett svagt tacksamt leende för att jag brutit den stela tystnaden, innan han svarade med en låg ton.

"Dansa, sjunga, måla och så gillar jag att laga mat också" Svarade han och drack lite av hans glas som var fylld med Coca-Cola. Jag nickade svagt. Hans intressen var inte alls som jag föreställt mig. Att han dansade och sjöng precis som jag, var jag lite förvånad över då han absolut inte såg ut som en som höll på med sådant.

"Du då? Eller förresten det sa du ju vid matbordet. Varför valde du att sommarjobba här?" Fortsatte han sedan och det svaga leendet på hans läppar försvann. Han gillade verkligen inte att jag skulle bo i hans hus tre veckor till. Tro mig, det hade varit så mycket roligare om han varit lite mer välkomnade i början. Ändå svarade jag så artigt jag kunde.

"Mamma anmälde mig utan att jag visste om det, sedan övertalade hon mig att åka även fast jag inte alls ville det. Jag hade faktiskt planerat lite den här sommaren." Ett humorlöst skratt lämnade mina läppar. Dock växte sig ett brett flin på Oscars läppar då han insåg att mina planer inför sommaren gick i kras genom att jag behövde vara här. Det var inte ett lekfullt flin heller, det var ett flin fullt med skadeglädje.

"Hur gammal är du då?" Undrade Oscar och verkade faktiskt inte bry sig ett skit om varken svaret eller frågan. En tyst suck lämnade mina läppar då jag insåg att han egentligen inte alls ville lära känna mig. Han ville härifrån. Och Caroline skulle inte låta honom gå härifrån fören han lärt känna mig. Fast egentligen ville jag nog inte det här heller så mycket.

"Sjutton, och du?" Svarade jag och tog ett till chips som jag slängde in i munnen. En tydlig salt smak fyllde munnen innan jag lät tänderna börja mala sönder det stackars lilla chipset. Med en klunk av Coca-Colan så svalde jag ner resterna av chipset innan jag tog ett nytt. (Tutorial på hur man äter ett chips). Snart hörde jag även Oscars röst som svarade på min fråga jag ställt till honom.

"Nitton" Sa han kort och vände blicken mot det stora fönstret där två duvor flög runt och lekte med varandra. Jag suckade lite åt hans ton och tog en sista klunk av drickan i glaset innan jag reste mig upp ur soffan för att gå iväg till mitt rum. Det var ju ingen idé att sitta kvar där om vi bara skulle låtsats vara trevliga mot varandra även fast vi båda ville därifrån så fort som möjligt.

Snabbt gick jag förbi Carolines rum så hon inte skulle stoppa mig, innan jag rusade in i mitt rum och stängde dörren efter mig. Mina steg styrde jag mot fönstret där jag hävde mig upp på fönsterbänken och drog upp knäna. Blicken sökte sig ut genom glaset på min vänstra sida och solen som höll på att gå ner långt borta skapade en nästan orange himmel.

Ett svagt leende spred sig på mina läppar när min blick landade på två lekande på gården bredvid. Och precis som Oscars familjs hus var det huset enormt. Hela gatan verkade vara full av rikemansfamiljer. Aldrig att jag skulle kunna bo här. Det var för fint. För annorlunda mot de ställen jag brukade hålla till i. I Stockholm. Inte alls som i den här delen av London.

Det var när jag satt där på fönsterbänken och kollade ut över de stora husen med fina trädgårdar som hemlängtan började krypa sig fram. Jag saknade mitt hus, min säng, min familj, min hund, mina vänner, Ogge. Allt. Jag ångrade att jag varit så kall och hård mot min mamma som jag egentligen älskade. Att jag inte ens gav henne en kram innan jag åkte gjorde ont i mig. Jag hade till och med inte ens träffat min pappa innan jag åkte. Inte min syster heller för den delen.

En tyst suck lämnade mina läppar och jag lutade huvudet mot fönstret. Snart kände jag hur en klump i halsen växte och den äckliga känslan av att behöva gråta fylldes i kroppen. Men lika snabbt som den kommit så viftade jag bort den och tog ett djupt andetag. Det var bara ungefär tre veckor kvar intalade jag mig själv och sög in underläppen i munnen.

Bara tre veckor kvar, sedan får jag komma hem...

**********
Har så jävla mkt ångest.