London baby - foscar

11

27/6-15

Trött slog jag upp ögonen och möttes av synen av den ljusa hissen, samt min egna spegelbild i spegeln som satt på väggen mitt emot mig. Även Oscars sovande ansikte speglades i spegeln och jag bröt ut i ett stort leende. Han hade hållit om mig hela natten, och plötsligt hade det inte varit så hemskt att sova i en kall och hård hiss. Det hade faktiskt varit mysigt, där i Oscars famn.

Försiktigt satte jag mig upp och kröp till andra sidan hissen för att hämta min mobil som låg på golvet. Med en stor gäsp tryckte jag på låsknappen och skärmen lös upp. En vit bakgrund tonade upp tillsammans med ett par svarta siffror. Halv åtta. Då borde Caroline vara tillbaka snart då hon lovat att göra pannkakor åt oss till frukost.

Snabbt kröp jag över hissgolvet och tillbaka till Oscar och lade mig i hans famn igen. Tunga andetag lämnade hans näsborrar och jag log lite för mig själv. Han var faktiskt rätt fin när han sov. Med en lätt suck så lutade jag mitt huvud mot hans bröst i samma position som jag somna i igår. Med hans starka armar runt min kropp.

Men en svag harkling fick mig att titta upp på den nu vakna Oscar. "Ursäkta, men vad fan gör du här? Kliv av mig." Utbrast han känslolöst och drog bort sina armar från mig. Jag gav honom en förvirrad blick och satte mig snabbt bredvid honom istället. "Vet du vad, glöm allt vi gjorde igår. Glöm fan att vi pratade, glöm att du somnade i min famn. Det hände aldrig, okej?" Jag ryckte skrämt till och förflyttade mig snabbt till andra sidan av hissen.

"Men du ville ju prata och lära känna mig, minns du inte det eller?" Jag gav honom en lite sårad blick innan jag blickade ner i golvet. Han suckade högljutt och drog frustrerat sin ena han genom det blonda håret. Varför ville han att jag skulle glömma allt? Det var ju ändå han som ville att vi skulle lära känna varandra.

"Tror du jag ville umgås med dig, va? Vi sitter seriöst fast i en hiss, vad annars tycker du jag skulle gjort?" Morrade han surt åt mig och jag ryggade förskräckt tillbaka. Vad hade hänt med honom då? Vad hade hänt med den sida av honom som erbjudit sin famn åt mig när jag frusit. Var det sant att han bara pratat med mig för att vi suttit fast här. För han hade ju knappast pratat med mig om vi inte satt fast här.

"Ja, jag trodde faktiskt att du ville prata med mig, och kanske sluta vara så jävla elak hela tiden!" Fräste jag tillbaka och tog upp min mobil från golvet. En svag våg av besvikelse och sorg sköljdes över mig och jag fick kämpa för att svälja klumpen som bildats i min hals. Oscar blängde bara på mig som svar. Men innan jag hunnit blänga tillbaka eller svara så hörde jag ett svagt duttande i min mobil och Carolines namn dök upp på skärmen.

Snabbt tryckte jag på den gröna luren och lade mobilen mot örat. "Hej Caroline!" Hälsade jag och fick en liknande hälsningsfras tillbaka. "När kommer du hem? Jag och Oscar sitter nämligen fast i hissen mellan våning ett och två. Vi har suttit här hela natten och är rätt sugna på pannkakor" Fortsatte jag och snart hördes Carolines skratt i luren.

"Men herregud, varför ringde ni inte någon då?" Skrattade hon. "Jag är iallafall vid huset snart, jag svänger in på gatan nu. Så håll ut ett litet tag till." Jag svarade med ett lågt "Aa" innan vi lade på och jag vände blicken mot Oscar, samt meddelade honom att Caroline skulle komma snart.

*

Så fort Caroline fått ner oss på första våningen så försvann Oscar snabbt upp för trappan utan att ge mig en ända blick. Jag själv gick ut i köket för att hjälpa Caroline med pannkakorna. Undertiden jag stod där med stekspaden i ena handen så for mina tankar iväg på Oscar. Han hade ju varit så snäll innan, och nu? Lika elak som innan.

Ändå kunde jag inte slita tankarna från hans varma, trygga famn.

**********
Jag ritade och blev fan nöjd för första gången..

Iaf rösta så är ni världsbäst!