London baby - foscar

10

26/6-15 - 27/6-15

"Okej, min tur att fråga!" Oscar nickade lite och log mot mig. Klockan var nu tio över nio och vi båda hade accepterat det faktum att vi inte kommer komma ut härifrån innan natten är över. Och Oscar började förvånansvärt vara ganska snäll mot mig och inte slängde in nedtryckande kommentarer efter varje sak jag sa.

"Har du något förhållande?" Jag visste redan svaret på frågan, jag ville bara höra honom säga det själv. Och så att han inte misstänkte något om muggen som föll ner från andra våningen. För det skulle bli sjukt pinsamt om han kom på att jag suttit och stirrat på när han och hans flickvän hånglat i en soffa.

Han nickade iallafall lite och log stort. Som om han blev på dubbelt så bra humör så fort han tänkte på hans flickvän, Leah. Även fast jag försökte vifta bort det så kunde jag inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka. Jag ville också att han skulle bryta ut i ett leende och bli glad så fort han tänkte på mig. Men snabbt viftade jag bort alla de tankarna, för hur logiskt skulle det vara?

"Japp, min flickvän Leah. Vi har varit tillsammans i sju månader nu" Svarade han glatt och log faktiskt mot mig. Jag nickade lite och försökte vara glad för deras skull, även fast hälften av mig långsamt  bröt ihop inom mig. Varför jag ens var avundsjuk visste jag inte riktigt.

Samtidigt trodde jag inte riktigt Oscar hatade mig längre. Och jag hatade definitivt inte honom längre. För av den sidan jag sett av honom nu när vi suttit fast i hissen, så var han den mest underbara människan någonsin. Och plötsligt fattade jag exat vad Caroline pratat om tidigare, Oscar var verkligen en stor nallebjörn.

*

"Vad är klockan nu?" Undrade Oscar när jag för fjärde gången blickat ner på min armbandsklocka. Vi båda hade sovit sedan elva ungefär, men skönt var det inte då vi faktiskt låg på ett hissgolv med endast en matta på golvet. Hårt och kallt. Och inte heller var det någon värme där inne.

"Kvart över två" Svarade jag och gäspade lite. Oscar nickade lite och lutade huvudet mot ena väggen i hörnet där han satt. "Det är skit kallt" Mumlade jag och rös till efter tag när en svag vindpust kom från hissdörren. Oscar nickade instämmande och drog sina händer över armarna i hopp om bli lite varmare.

"Felix, kom." Han sträckte ut sina armar mot mig och log försiktigt. Jag kände hur det hettade till i ansiktet när jag insåg att han ville att jag skulle lägga mig i hans famn. Så jag kröp fram till honom och satte mig ner bredvid honom samtidigt som jag förgäves försökte täcka rodnaden på mina kinder.

"Oscar det är lugnt, jag kan sova själv. Jag menar, så kallt är det inte" Försäkrade jag honom och log försiktigt. Men han skakade bara bestämt på huvudet innan han drog in mig i sin famn. Jag kunde inte undvika den lilla nöjda sucken som lämnade mina läppar när jag kröp ihop till en lite boll i hans armar. Han skrattade bara lågt åt mig.

"Du sa ju att du frös, och golvet är inte så skönt att ligga på heller" Log han svagt och gäspade lite. Ett litet skratt lämnade mina läppar innan jag lutade huvudet mot hans bröst och slöt ögonen. Här skulle jag säkert sova gott. Även om vi satt i en kall, hård och liten hiss så spelade det ingen roll.

För Oscars famn var en av de bästa sakerna som fanns.