London baby - foscar

17

30/6-15

"Så, det här är en av mina favorit ställen i hela London." Han slog stolt ut med ena armen mot den stora parken vi stannat vid. Marken var täckt av grönt gräs och stora träd med fina löv.

Parken var nästan helt isolerad från resten av staden då ett högt staket med gröna slingrande växter, var placerad runt den. Även en glassvagn med bänkar runt sig var placerad mitt i parken. På gräsmattan var stenplattor utsatta för att bilda någon slags väg runt om på området. Vackert var det.

Utan att säga något mer började vi gå omkring på det stora området. Våra skor gav ifrån oss klickande ljud när de kolliderade med stenplattorna. Ljudet blandades ut med kvittret av fåglar och röster av alla andra som också tog en tur runt i den stora parken.

"Egentligen finns det inte så mycket att göra här förutom att äta glass, men jag brukar åka hit när jag tröttnar på storstadslivet. Det är ganska skönt att bara lämna allt och låtsas att man är kvar i Stockholm" Sa han efter ett tag när vi gått runt här och kollat på alla fina växter ett tag.

"Stockholm?" Svarade jag förvånat. Hade han varit i Stockholm? Jag visste ju att både han och hans familj kunde svenska och hade släkt från Sverige. Men hade han själv varit i Sverige. Det hade varken han eller hans föräldrar nämnt någon gång.

"Jag bodde där tills jag var sju, då flyttade vi hit" Förklarade han och log lite mot mig. Jag nickade svagt. Visst trodde jag på honom, men jag vart samtidigt lite fundersam. Hans mamma hade sagt att de bott här i London hela sitt liv.

"Oscar? Jag tror på dig, men din mamma sa att ni bott här hela livet och ända gången ni flyttat var genom halva staden" Svarade jag tveksamt och inväntade Oscars reaktion.

"Skojar du, har hon sagt det igen?" Suckade han irriterat och slängde frustrerat med armarna. "Jag fattar inte hur hon bara kan göra så, hon har ljugit om vår bakgrund ända sedan vi flyttade hit." Det såg nästan ut som att han blev lite ledsen när han fick fram meningarna.

"Oscar? Vad menar du med ljugit om eran bakgrund?" Frågade jag försiktigt och ledde oss mot en av bänkarna som stod vid en av de stora gröna träden. Där slog vi oss ner bredvid varandra.

"Egentligen borde jag inte berätta det här för dig Felix, så berätta helst inte för någon av mina föräldrar att jag sagt något om det" Började han och jag nickade lydigt. Lovade att inte säga något om det han hade att berätta.

"Okej, det är såhär. Jag berättade ju för dig att vi bott i Stockholm ända tills jag var sju år. Under de sju åren levde jag som vilket annat barn som helst. Jag hade precis börjat årskurs ett och jag hade gott om vänner. Jag älskade min familj och mina vänner. Speciellt min syster Johanna. Henne var jag väldigt nära och älskade väldigt mycket. Allt var bra."

Han såg drömmande ut över parken och smålog för sig själv. Som om han saknade tiden han nyss berättar om. Ett djupt andetag tog han innan han öppnade munnen för att fortsätta.

"Men sedan kom jag hem en dag och hittade min mamma gråtandes vid köksbordet. Jag bestämde mig för att gå fram och fråga vad som hänt. Hennes svar fick mig att helt stelna till. Min syster var kidnappad och ett antal poliser var ute och letade efter henne. Det hann gå två veckor innan vi fick beskedet att de fortfarande inte hittat henne och att det säkert var försent."

Det drömmande leendet var nu borta från Oscars läppar och istället såg han mer ut som en ledsen lite kattunge. Så sårbar. Inte alls som den personen jag träffat när jag först kom hit. Men egentligen handlade det bara om att försöka bryta sig in innanför hans skal. Där endast godhet och ödmjukhet fanns.

"Vi blev såklart förskräckta och ledsna. Vi sörjde dag och natt. Men endast att sörja dög inte för mamma. Hon gjorde om hela Johannas rum. Hon omvandlade sin sorg till aggression. Hon slog pappa, ignorerade mig. Det var en hemsk period."

Han blinkade gång på gång bort tårarna från ögonen. Jag såg på honom att det här inte var så lätt för honom. Det hade tagit på honom. Han var endast sju år när hans mamma börjat vara såhär. Jag själv hade aldrig klarat det. Men jag fortsatte lyssna på hans historia.

"Även våran släkt blev fienden för henne. De slutade vara med oss pågrund av det. Vi var inte längre bjudna på släktmiddagar, kalas. Tillslut när mamma startat konflikter med nästan alla i våran omgivning, så köpte hon utan förvarning ett hus i London. Vi flyttade hit. Det var som att hon började om. Hon blev sig själv igen efter ett par månader. Positivt."

Nu kunde han inte hålla tårarna tillbaka längre. De rann längs hans mjuka kinder och droppade ner på hans byxor. Jag ville så gärna ge honom en hård kram och säga att det var lugnt nu. Men jag gjorde det aldrig. Jag var för feg. Istället fortsatte jag lyssna på honom.

"Men allt var inte positivt. Jag hade fått lämna mina vänner bakom mig. Min trygghet. Och pågrund av det blev jag en annan person. Jag byggde upp en mur inom mig. Vågade inte visa känslor. Släppte bara in vissa i mitt liv. Många lämnade mig pågrund av det, jag hade inte många vänner. Men du Felix, är en av de enda som inte gett upp på mig."

**********
Vill bara skriva klart den här så jag kan börja publicera den nya boken..