London baby - foscar

8

26/6-15

Så snabbt jag kunde rusade jag upp en våning och på mitt rum där jag snabbt låste in mig. Det var först då jag kunde andas ut. Alltid lika klumpig. Såklart. Så med en suck sjönk jag ner på sängen och drog fram min mobil. Efter att ha kollat igenom några av mina sociala medier så lade jag undan mobilen och satte mig upp. Lyssnade efter ljud från bottenvåningen.

Men då jag varken hört något av Oscar eller Leah så antog jag att de inte brytt sig så mycket om muggen som fallit ner. Och om Oscar frågade något om det senare så kunde jag ju bara ljuga och säga att det var någon av hundarna som fått för sig att hoppa upp på bordet vid soffan. Jag kunde ju säga att jag sett en av hundarna hoppat upp bordet medan jag städade. Så därför visste jag om det.

Tyst gick jag över golvet mot dörren som lämnade ett svagt ljud av sig när jag försiktigt låste upp den. Med försiktiga rörelser fick jag upp den och gick ut ur rummet. Mina steg styrde jag ner en trappa och sedan mot soffan jag tidigare spionerat bakom. Eller nej förresten, inte spionerat. Iakttagit. Jag hade iakttagit, inte spionerat på de.

Med en svag duns satte jag mig ner där jag suttit innan. Min blick letade sig mot soffan som nu var tom. De hade alltså förflyttat sig därifrån. Förhoppningsvis inte till sängen. För isåfall ville jag absolut inte iaktta mer. En äcklad blick skickade jag mot Oscars föräldrars sovrum som låg en bit bort från vardagsrummet. Som tur var var dörren dit öppen och inga ljud hördes därifrån.

Min blick flög vidare mot ytterdörren där jag hittade de ståendes. Leah tog på sig sina skor innan Oscar kramade henne och hon försvann ut ur dörren. Skulle hon åka hem? Redan? Tro inte att jag var ledsen. Nej, tvärtom. Jag var glad över att hon gick härifrån. Jag gillade henne inte alls. Varför visste jag inte, men hon verkade inte bra helt enkelt.

Det som fick mig att reagera rätt snabbt var Oscar som hade börjat styra sina steg mot hissen som skulle ta honom upp en våning. Jag ställde mig snabbt upp och rusade ner för trappan som ledde till bottenvåningen. Alltid lika rädd för att träffa honom, men samtidigt älskade jag det.

*

Middagen var precis uppäten och Caroline höll på att plocka undan allt. Jag hade frågat henne om hon behövde hjälp, men hon skakade bara skrattandes på huvudet och sa åt mig att gå och vara med Oscar istället. Det var något jag inte förstod. Varför hon inte förstod att jag och Oscar definitivt inte var vänner, och skulle säkert aldrig bli. Hon var hela tiden så på att vi skulle lära känna varandra. Men Oscar hatade mig, och jag hatade honom.

Efter att jag rest mig från stolen och tagit undan min tallrik så styrde jag mina steg mot hissen som skulle ta mig upp till mitt rum. Såklart skulle Oscar kliva in i hissen direkt innan den skulle börja åka också vilket fick mig att släppa ut en lång suck. Vi alla vet hur det gick förra gången vi åkte hiss tillsammans. Jag ville helst inte skämma ut mig ännu mer.

Men längre hann jag inte i mina funderingar innan hissen gav ifrån sig ett kraftigt ryck som fick mig att hålla i mig i stången som satt fast längst väggen. Ett litet ljud lämnade hissen som snart stannade tvärt mellan våning ett och två. Ett svagt flämtande lämnade mina läppar när jag insåg vad som hänt.

Jag var fast i hissen med Oscar.

**********
Kort och dåligt kapitel.

Iaf rösta så får ni en kaka, fast jag kan inte baka.. Omfg de där rimma. Jag är bäst.

Hur som helst, rösta och ni är bäst. Puss, Bye.