London baby - foscar

19

3/7-15

Nu var vi tillbaka i det gamla spåret, Oscar ignorerade mig i ett par dagar och hans plötsliga handlingar efter dagarna för mig alltid förvirrad. Han liksom slutade prata med mig i tre eller fyra dagar, och sedan blev plötsligt världens charmigaste kille och ville ta med en ut på olika rundturer.

Vi satt nu vid matbordet och tryckte i oss lunch. Caroline hade gjort spagetti med köttfärssås till mig och Oscar. Oscars föräldrar var ännu en gång iväg på någon resa med sina jobb.

Vad jag hade uppfattat så var de iväg ganska ofta. Inte ofta var de hemma. Jag såg att det tog på Oscar, men han visade det aldrig. Han ville inte visa sig svag.

"Kan du skicka mjölken frågar jag nu för tredje gången" Suckade Oscar irriterat och fick skaka om mig själv för att komma bort från mina tankar.

"Öm Aa, visst" Sa jag tyst och räckte honom mjölk paketet som han surt tog emot. Någon som har en dålig dag eller?

Hela dagen hade han varit sådär. Caroline hade gång på gång försökt prata med honom, men han svarade bara kort och kallt. Ingen konversation gick att starta med honom. Endast ett "mhm" eller "aha" fick man tillbaka av honom.

"Tack" Muttrade han och ryckte åt sig mjölkpaketet. En suck lämnade mina läppar och utan att tänka mig för så öppnade jag munnen.

"Varför är du jävla sur?" Fräste jag fram och ångrade mig direkt. Varför sa jag så? Osmart Felix, väldigt osmart. Nu kommer han ju få något utbrott på mig.

Men Oscar satt bara där, förstelnad i sina rörelser. Blicken var i bordet och käkarna spända. Inte ett ord fick han fram, inte jag heller. Jag lyckades hålla min käft i styr och bet mig hårt i läppen för att inte få ur mig något mer. Tillslut lyckades han bända upp munnen och få fram ett par ord.

"Det har du fan inget att göra med" Var det ända han fick fram. Jag drog ihop ögonbrynen och släppte inte blicken från hans ansikte. Det kände han tydligen också för att påpeka. "Men sluta stirra då. Har du inget bättre för dig?" Fnös han.

"Nej vet du vad, jag har faktiskt inget annat bättre för mig för du är jävligt vacker" Morrade jag tillbaka och suckade mentalt åt mig själv för att jag inte lyckats hålla munnen stängd. Sedan kände jag hur en svag rodnad spred dig på kinderna för att jag nyss kallat honom "jävligt vacker".

"Vet du vad, du är jävligt vacker också!" Nu höjde han rösten. Men hans ord gjorde mig glad. Väldigt glad.

"Du är vackrare!" Nu var även jag i hans tonläge och vi båda hade ställt oss upp. De steg som behövdes för att ta sig fram till mig gick snabbt och snart stod Oscar rakt framför mig.

"Nä du är vackrare. Och varför skriker vi?" Gapade han och tryckte sig närmare mot min kropp. Med arga ögon som ändå hade en kärleksfull ton i sig, på mig.

"Jag vet inte, men du är jävligt underbar!" Gapade jag tillbaka. Sedan tryckte han sina läppar emot mina. Och som vanligt bröt det ut ett helt zoo i magen.

"Jag trodde du tyckte det här kändes fel" Mumlade jag mot hans läppar när han lättade på kyssen och tillslut drog ifrån.

"Jag vet vad jag sa och jag menade det, men jag sa aldrig att det inte kändes bra" Svarade han lågt och kysste mig igen. Jag log svagt av hans ord.

*

Kvällen var kommen och jag och Oscar satt i soffan på nedersta våningen och såg på något tv-program. En skål med godis, en skål med popcorn och varsin Coca-Cola burk stod på det svarta soffbordet.

"Okej, nu vill jag faktiskt veta. Varför har du total ignorerat mig i två dagar?" Frågade jag efter en stund som gick åt att samla mig till att fråga. Jag vände mig mot honom och ställde ifrån mig min cola.

"Inte nu Felix, jag berättar sedan." Han viftade bara med handen för att få mig att inte fråga mer. Det gick inte. Jag ville få veta nu. Jag hade rätt till att veta nu.

"Nej, jag vill ha svar nu" Sa jag bestämt och flyttade närmare honom så avståndet mellan oss minskade. Han gav mig en trött blick.

"Nej Felix, inte nu" Svarade han bara och tog en näve popcorn från skålen som han sedan tryckte in i sin mun.

"Jo, jag vill ha svar" Envisades jag med och han såg ut att tveka en stund om han skulle berätta eller inte.

"Nej" Sa han tillslut.

"Jo"

"Nej"

"Jo"

"Okej, om du så gärna vill veta så är jag osäker. Jag är osäker på allt, dig, mina känslor, vad som hände med Leah" Svarade han tyst och såg plötsligt väldigt liten ut.

"Berätta mer" Bad jag honom försiktigt och han nickade.

**********
Fick nyss en idé till en ny fanfiction..