London baby - foscar

16

30/6-15

"Hej Felix!" Jag tittade upp från poolen jag höll på att fylla upp för dagen. Min blick letade sig till Oscar som stod på parkeringen och vinkade åt mig. Ett leende var även placerat i hans ansiktet, vilket fick mig att ge honom en förvånad blick.

Han log mot mig. Och inte ett falskt eller hånande. Det var nästan lika konstigt som att han inte slängt en ända nedvärderande kommentar åt mig de två dagarna innan. Inte ens hade han knuffat till mig sedan stunden vi varit i hans rum och jag hade försökt muntra upp honom. Det hade gått två dagar och han hade inte varit elak mot mig.

"Öhm, hej" Fick jag fram tvekande och skulle precis återgå till mitt arbete innan jag hörde honom än en gång ropa till mig.

"Ska du med?" Undrade han med ett vänligt leende på läpparna samtidigt som han nickade mot den vita bilen längre bort på uppfarten. Jag lyfte på ena ögonbrynet. Sa han nyss att han ville åka någonstans med honom?

"Jag vet inte riktigt, vart ska du?" Fick bli mitt svar. Jag stegade sedan fram mot honom när poolen var uppfylld med vatten.

"Vet inte riktigt, tänkte bara åka iväg en liten stund. Du kanske vill upptäcka London litegrann, du har ju nästan inte lämnat gården under hela tiden du varit här" Svarade han och jag nickade sakta och instämmande. Jag hade nästan inte lämnat gården.

"Asså om det är okej för dig så följer jag gärna med dig" Log jag försiktigt och tog några steg närmare honom. Han log stort mot mig och låste upp bilen som han snart satte sig i vid förarsätet.

Sedan klappade han på sätet bredvid för att visa att jag skulle sätta mig ner där. Vilket jag gjorde också. Och sedan kände jag hur vinden lekte med mitt hår när vi rullade iväg längs vägen bort från huset. Pirret i magen växte, inte ens ångesten i kroppen över att jag bara stuckit kunde täcka det. Ett stort leende befanns sig istället över mina läppar.

"Vart vill du åka?" Ropade Oscar för att överrösta musiken och vinden som blåste över oss, då bilden inte hade taket uppfällt. Endast en svag axelryckning fick han av mig. "Vi kan åka till en av mina favoritplatser här!" Fortsatte han när han insåg att jag inte tänkte lägga till något. Jag nickade lite.

Min blick sökte sig sedan över bildörren där fönstret egentligen skulle sitta. Gatan som Oscars hus stod på hade vi passerat för ett tag sedan och nu var vi istället påväg in närmare centrum. Men helt in i centrum skulle vi nog inte eftersom det skulle ta ett litet tag i en stad som London.

Jag själv skulle nog aldrig trivas i en sådan här stad, då jag ibland till och med tyckte Stockholm var för mycket ibland. Men mitt femtonåriga jag skulle älskat att bo här. Jag skulle ha älskat hur det alltid hände något, hur allting alltid var i rörelse.

"Du är väldigt vacker Felix." Jag vände förvånat blicken mot Oscar som har sin blick på vägen. En svag värme fylldes inom mig och jag kände hur temperaturen i ansiktet steg snabbt.

"V-va?" Var det ända jag fick fram och tittade generat ner i mitt knä. Och genast reagerade Oscar med att spärra upp ögonen.

"Skojar du med mig? Jag sa det där högt eller hur?" Suckade han med lika röda kinder som mig. Jag nickade lite och skrattade till. Oscar gav mig en snabb generad blick innan han vände huvudet mot vägen igen.

"Oscar? Du är också vacker" Log jag lutade mig bakåt för att fortsätta studera honom där han satt med knallröda kinder och försökte koncentrera sig på vägen. "Väldigt vacker" Lade jag till tyst för mig själv och brast ut i ett stort leende.

Han gjorde mig så lyckligt utan att ens försöka.

**********
Ibland kollar jag på barnprogram bara för att få se hur lyckliga alla är.