London baby - foscar

32

10/7-15

O S C A R

Efter ett säkert fjärde samtal med Felix som handlade om samma sak, så bestämde jag mig för att gå på en promenad. Jag litade inte riktigt på den där Omar. Tänk om han tyckte om Felix lite mer än som en vän. Jag var inte så orolig över Felix handlingar. Men den där Omar.

Snabbt tog jag mig ner för trappan och ut i hallen. Väl där började jag snöra på mig skorna. Precis innan jag skulle kliva utanför dörren ropade jag högt ett "hejdå". Utan att vänta på svar så trampade jag ut på gården. Solen gömde sig bakom några mörka moln, och himlen såg ut att bryta ihop snart.

Sakta började jag vandra längs gatan och studerade ett par lekande barn på en av gårdarna bredvid. Det var en flicka som såg ut att vara runt nio år, och en pojke som kanske var runt sex år. Ju mer jag studerade de så kopplade jag de snabbt till hur jag och min syster varit. För flera år sedan var det jag och hon som sprungit runt på gården. Jag med en spade full med blöt sand på, och hon med en vattenpistol. Jag smålog av tanken, hon hade verkligen betytt allt för mig.

Men sedan kom den där dagen, mamma kom gråtandes in till mitt rum en morgon. I handen hade hon sin telefon. Jag hade sett förvirrat på henne, frågat varför hon grät. Jag var bara sex år, jag förstod inte så mycket när hon snyftat fram att min syster var borta. Men år efter år så fattade jag mer och mer. Min syster var borta, hon skulle inte komma tillbaka. Vi skulle aldrig mer bli de där barnen som sprang runt på gräsmattan och lekte vattenkrig.

Kort därefter kände jag hur ögonen vattnades, en liten ensam tår gled ner för min kind och lämnade blöta spår efter sig. Snart fick den sällskapar en till. Snabbt försökte jag torka bort de. Visa mig svag var något jag aldrig gjorde. Inte inför min familj, inte inför mina vänner. Den ända jag gjort det för, var Felix.

I ett starkt behov av att få känna hans vackra röst som talade om att allt skulle bli bra, så bestämde jag mig för att ta mig till honom. Även om jag visste att han inte skulle komma tillbaka fören klockan ett, så behövde jag ändå se honom. Ett snabbt sms där jag frågade honom vart han var, skickade jag iväg och snabbade på stegen mot hans hotell.

*

Handen lade jag på kaféets kalla dörr. Långsamt ryckte jag upp det och klev in i värmen. Här skulle tydligen Felix och Omar befinna sig. Och länge behövde jag inte söka efter de då jag fick syn på den i ett hörn. Omar höll på att prata om något, och ett stort leende var placerat i Felix ansikte. Jag kunde inte undvika det lilla stinget av avundsjuka inom mig, men skakade snabbt av mig det.

Precis när jag skulle gå fram så reste de sig upp. Snabbt gömde jag mig bakom en av hyllorna en bit bort. Att tjuvlyssna kanske inte var något man skulle göra, som mina föräldrar varit noga med. Men jag kunde inte undvika att lyssna lite extra på vad de sa.

"Det här var kul" Hörde jag Felix säga när han plockade ihop sina saker. Omar nickade glatt och tryckte ner sin mobil i sin byxficka.

"Aa det var det, vi borde göra det någon gång igen" Svarade Omar och plocka ihop deras saker på en bricka som han sedan ställde undan.

"Men vi ses! Jag tror jag ska åka lite tidigare från hotellet. Vi kan ju ses igen någon kväll någon gång" Sa Felix och drog på sig sin tunna jacka. Sedan gav han Omar en hård kram.

"Ja absolut. Vi ses, älskling" Hörde jag Omar säga i hans öra. Jag stelnade till. Älskling? Det var ju det jag kallade honom. Men Felix verkade inte bry sig så mycket, utan skrattade bara lite kärleksfullt och pussade honom snabbt på kinden.

En stor klump bildades i magen. Flera tankar om varför jag inte dög dök upp i huvudet. Det svartnade svagt framför ögonen på mig. Det jag fruktat mest hände nyss precis framför ögonen på mig. Det jag ringt om minst fyra gånger hände nyss. Det Felix fått förklara flera gånger inte skulle hända, det hände.

Jag reste mig snabbt. Gömde mitt ansikte och tittade ner i golvet nr jag snabbt stegade ut ur kafét. Jag visste det. Jag visste att den där Omar inte skulle hålla sig borta från min Felix. Även fast jag ringt så många gånger, så lyssnade Felix inte på mig. Betydde jag inget för honom? Hur länge hade de hållit på sådär? Varför skulle det hända när jag behövde honom som mest?

Tårarna rann långsamt ner för mina kinder igen när jag joggade mot närmaste busstation. Inte länge behövde jag stå där då bussen snart anlände och jag klev på. Längst bak vid ett fönster slog jag mig ner och lutade huvudet mot fönstret. Vädret hade brutit ihop och nu föll regndropparna från himlen som tårarna från mina ögon.

Inte långt därefter klampade jag in i det stora huset och trampade av mig skorna. Snabbt tog jag hissen upp på mitt rum och ignorerade mina föräldrars röster som ropade på mig. Dörren till mitt rum stängde jag efter mig och plockade snabbt upp min mobil.

Snart lös numret jag aldrig jag trott jag skulle ringa igen, upp på skärmen. Desperat efter att glömma så ringde jag upp henne. Några signaler gick innan jag hördes hennes förvirrade röst i luren.

"S-snälla ko-kom hit, f-få mig a-att glömma"

**********
Rösta e ni bae

omg inte långt till sommarlov!!!