London baby - foscar

14

28/6-15

"Det var faktiskt rätt så trevligt det här" Fick jag fram efter att jag druckit upp det sista av mjölken som var i mitt glas. När jag svalt ner den så reste jag mig snart upp och ställde undan glaset på den vita köksbänken.

"Du låter förvånad" Skrattade Oscar och gick fram till mig där jag stod vid köksbänken. "Varför?" Jag vände mig om och log lite mot honom innan jag öppnade munnen för att svara.

"För, du vet... Jag menar, du ignorerar ju mig och när du väl inte gör det så får jag ju bara dryga och hånfulla blickar" Blev mitt svar och jag kollade försiktigt upp på honom. Oscar vek undan blicken från mig och suckade tungt. "Varför undvek du mig efter att vi hade fastnat i hissen den där natten?"

"Du Felix, det här var jätte trevlig. Men jag måste verkligen gå och lägga mig nu. Klockan är snart halv ett" Fick han snabbt fram och såg plötsligt väldigt nervös ut. En oförstående blick gav jag honom där han stod och desperat flackade med blicken för att hitta en punkt att lägga den på. Och att se in i mina ögon var tydligen inte ett alternativ.

"Du svarade aldrig på min fråga" Påpekade jag och följde efter Oscar ut i hallen och sedan in i vardagsrummet. "Hallå?" Han gav mig inte ens en blick utan fortsatte att gå upp för trappan. "Oscar? Svara då" Sa jag med en rätt bestämd ton när vi nått våningen Oscars rum låg på. Han suckade bara åt mig och vände sig om så han kunde se på mig.

"Felix, som jag sa, klockan är mycket. Både du och jag måste gå och lägga oss nu, iallafall du. Du skulle väl upp tidigt eller?" Han såg menande på mig och började ta några steg mot dörren som ledde till hans rum. Jag suckade, men följde efter honom tills han stannade en bit från den halvöppna dörren. "Seriöst Felix, gå och lägg dig."

"Nej Oscar, klockan är det minsta jag bryr mig om just nu. Jag vill ha svar på min fråga. Varför undvek du mig sådär. Och varför blir du alltid så kall emot mig efter varje gång vi träffas såhär?" Jag blängde på honom med en blick som sa att jag ville ha ett svar på frågan han innan ignorerat. Oscar tog ett djupt andetag och tittade bort en korr sekund, innan hans ögon återigen fann mina.

"Godnatt Felix." Sedan gick han in i sitt rum och stängde dörren mitt framför näsan på mig. Jag svalde hårt och tog ett djupt andetag för svälja klumpen i halsen. Varför var han alltid såhär? Betydde de här stunderna ingenting för honom? Var de inte ens hälften så betydelsefulla för honom, som för mig?

*

Pågrund av den timmen jag suttit och pratat med Oscar mitt i natten, var jag nu jätte trött och hade inte alls någon lust att gå upp. Och om det inte varit för väckarklockan som stod på mitt sängbord så skulle jag nog sovit ett bra tag till. Men som nästan alla andra dagar hade jag jobb att göra idag, och det var bara att kliva upp.

När jag fått på mig kläder och snabbt fixat det rufsiga håret så styrde jag stegen mot rummet där Caroline befann sig. Min första uppgift var att tvätta de fönster som fanns i korridoren på andra våningen. Så jag styrde mina steg mot städrummet och plockade fram det jag behövde innan jag begav mig mot våningen under mig.

Väl där började jag min vandring genom den mellan långa korridoren  tills jag nådde väggen längst bort där det också fanns ett stort fönster. Jag plockade fram grejerna jag tagit fram och sprejade lite med ett medel på fönstret innan jag började dra en trasa över det.

När jag tvättat färdigt ungefär halva fönstret så hörde jag röster från Oscars rum. Och nyfiken som jag var så följde jag rösterna fram till hans dörr där jag placerade mig. Leah och Oscar var det. Deras röster var höga och otrevliga. Som om de bråkade om något. Riktigt vad de bråkade om hörde jag inte. Vissa meningar hörde jag, som "det är inte sant", och "litar du inte på mig".

När jag hörde steg som var påväg ut genom dörren så skyndade jag mig tillbaka till fönstret som endast var halvt tvättat. Min blick vände jag diskret mot dörren som Leah snart kom utrusandes ifrån. Hennes ansiktsuttryck var svårt att läsa av på långt håll, men hon var arg och ledsen. Det såg man ganska tydligt.

Men snart hörde jag även snyftningar från Oscars rum. Och plötsligt sved det till i hjärtat att höra att han var ledsen.

**********
Rösta o så.

Guys, jag håller på att skriva på en bok som kommer vara lite annorlunda än de jag skrivit innan.

Och det kan vara så att uppdateringen på denna bok kommer bli liite sämre.

Eller egentligen är jag jättesnäll med er och uppdaterar typ varje eller varannan dag.. lol.

Så blir det lite färre kapitel, men jag har faktiskt oxå ett liv okok.

Sedan har jag faktiskt känt mig lite stressad över att skriva det här kapitlet och jag venne varför. Jag har ju inte direkt någon bestämd tid att släppa kapitlerna på hahah..

Men vi ses! Bye