Lexi's perspektiv
Allt går för fort. Människor dör, folk får hemska sjukdomar och det pågår krig i vissa länder. Kellys mamma är en av de människor som dött, på grund av något som ingen var beredd på, på grund av något som hon inte ens förtjänade.
En snyftning hördes, i det mörka rummet, där både jag och Kelly befann oss i. Min arm var runt hennes tunna kropp, tydliga skakningar uppstår emellanåt. Det här är något ingen vill uppleva.
Min lediga hand drog jag genom hennes tjocka, långa hår. Ytterligare en snyftning fyllde rummet med ljud.
"Lexi..." Sa hon, men sorgen tog över och avbröt hennes mening. Tårar rann ner längs hennes ljusa hy, de tog aldrig slut. "jag vill inte det här."
"Jag vet." Viskade jag och blundade.
Jag vill inte se henne så här ledsen, sorgsen över någon som betytt mycket har gått bort. Det är hemskt.
Allt kan hända här i världen, det gäller att ta vara på tiden med de man älskar. För med tiden, förlorar man dom.
--
En vecka senare.
Kelly sörjde fortfarande, men följde trots allt med till skolan. Hon var stark nog att klara av det.
Mitt hår blåste lätt i vinden, när jag klev in i den stora byggnaden, skolan. Med en suck tryckte jag in min väska och jacka i skåpet, och tog sedan ut min biologimapp. Med en smäll stängde jag igen skåpet och insåg snabbt att Kelly redan gått. Jag drog handen genom håret och kollade mig omkring.
"Hej Lex, har inte sett dig på ett tag." Sa någon, jag vände mig om och insåg att personen alltså var Kevin. "Vem är tjejen du har med dig? Bruce är intresserad."
"En kompis, från New York. Kelly heter hon. Men var snälla mot henne." En suck lämnade hans fylliga läppar.
Jag trycktes upp hårt mot skåpen, ett skarpt tag höll han runt min handled, den andra på min höft. Jag kollade irriterat på Kevin, som stod farligt nära. Jag kollade honom rakt in i ögonen, och i nästa sekund var hans läppar mot mina.
"Kevin!"
Jag försökte trycka bort honom, men misslyckades. En, två, tre, gånger försökte jag innan någon drog bort honom. Chockat kollade jag på honom med avsmak.
"Din jävla idiot, jag sa att du inte skulle göra något dumt!" Sa Jace argt som dragit bort honom. Äcklat kollade jag på de två killarna framför mig. "Gå härifrån, Lexi. Nu, för fan!"
Jag vände på klacken och gick rakt mot biologisalen.
--
Förlåt, förlåt, förlåt för så kort kapitel! Men jag har massor att göra.
DU LIEST GERADE
THE BAD BOY
Jugendliteratur❝Jace... älskar du mig?❞ Frågar jag, osäkerheten hörs tydligt. Jag vågar inte röra mig, jag är rädd över vad han ska svara. ❝Lexi, du vet mycket väl om att jag är helt olik dig,❞ säger han. Nervositeten byggs sakta upp inom mig. Vad kommer han säga...
