THE BAD BOY

38

Lexi's perspektiv

Skola. Det var inget jag vanligtvis brukade längta till, men just idag saknade jag mina vänner, och själva rutinen.

Jag gav Jace en lös kyss på kinden och gav honom ett lyckligt leende, som genast försvann när jag insåg att Adam såg på. Jace's min blev orolig och han placerade sin hand på min kind, och sakta förde mig närmre honom.

"Vad är det?" Viskade han tungt mot mina läppar och slickade kort på min underläpp. Jag flinade och gav honom en kram istället. Jag kände inte för att visa upp mer här i skolan, och speciellt inte framför Adam som säkert mår tillräckligt dåligt.

"Inget. Du, jag måste gå. Vi ses senare?" Sa jag sedan och slängde en blick mot Adam. Jace nickade och satte sig sedan i sin bil, och körde sedan iväg. Jag andades lättat ut och gick in i den stora skolbyggnaden.

"Du har visst fått sällskap", viskade någon mörkt i mitt öra, och drastiskt stannade jag, så att personen krockade in i min rygg. Jag vände mig om och gav Adam en ilsken blick, för att sedan gå mot Joline som säkert stod vid sitt skåp och snackade med några ointressanta tjejer.

Jag gick snabbt mot Joline, men blev stoppad ännu en gång av ett sms som skickats från Jace nyligen. Jag log svagt och skrev så fort jag kunde in ett svar.

"Tjena pudding, står du här och dallrar?" Jag skrattade högljutt åt Joline's otroligt dåliga försök att lyckas få till en fånig raggningsreplik, på skoj förstås. Flera blickar riktades åt vårt håll, men jag kunde inte bry mig mindre ärligt talat. Just nu ville jag bara vara i nuet, tillsammans med min vän. Jag lade min arm om hennes axlar och gick mot klassrummet. "Du, jag såg en kille med dig tidigare, vem var det?"

"Jace. Du vet killen du skulle överraska mig med på balen?" Jag log smått och slog mig ner på stolen bredvid Joline's.

--

Joline hade bestämt träff under lunchrasten med sin kille, vilket resulterade till att jag var helt själv. Delaney var sjuk och då fanns det inget annat alternativ än att vara själv.

Jag skulle hämta nästa lektions mapp eftersom det var lika bra att sätta sig utanför klassrummet och vänta, än att råka slumra till och sedan komma försent till lektionen. Det var inget jag ville idag i alla fall.

"Är det sant?" Jag vände mig om och mötte Adam's vackra ögon som sken i solen som trängt sig in genom fönstret. Jag gav honom en frågande blick och suckade svagt. "Att du är tillsammans med den där Jace? Du vet att jag vill ha dig, så varför gör du såhär?" Mumlade han dystert och smekte min kind långsamt. Jag harklade till och hjärnan gick på högvarv. Det fanns en anledning till att jag var med Jace, och den måste jag säga för eller senare, trots att små känslor för Adam fanns. Den enda jag vill ha Jace, även fast Adam är otroligt attraktiv och charmig.

"Jag älskar honom", orden chockade mig, trots att de var så sanna det kunde bli. Adam's blick blev genast fylld av hat. Han knuffade in mig i skåpen, och ställde sig nära, alldeles för nära. Våra näsor snuddade vid varandra, och våra blickar borrade sig in i varandras. Det kändes som att han letade efter att jag ljög, att allt var en lögn. Att jag inte alls älskade Jace, att jag istället ville ha Adam. Men det funkar inte så.

Hans närhet försvann, och snart såg jag endast en ryggtavla som snart var borta. Kroppen kändes genast tyngre och hjärnan fylldes av tankar och funderingar. Jag hade erkänt att jag älskade Jace, och det var stort. Vad skulle hända om han inte älskade mig tillbaka? Det skulle jag aldrig kunna stå ut med.

--

Som vanligt blev det ett kort kapitel. Hoppas ni har/haft ett bra sommarlov!