THE BAD BOY

41

Lexi's perspektiv

Det hade gått dagar. Han var fortfarande inte vaken, och det kändes som att mitt hjärta stannat. Vad levde jag för egentligen? Ingenting. Utan Simon skulle allting gått mer åt skogen än vad det redan gjort, jag behövde honom. Trots att han fått känslor för mig. Jag älskade honom, som vän förstås.

En läkare kom långsamt fram till mig, med blicken nere i ett papper och den vita kappan som hängde slappt och fult över hans antagligen tränade kropp.

"Vi har inte några svar än, tyvärr. Vi ringer när han är kontaktbar. Du kan åka hem nu, eftersom vi än inte vet när han vaknar", sa läkaren, eller Tyler, som det stod på den gråa namnskylten. Jag reste mig upp, med huvudet nedsänkt, och kroppen släpandes efter när jag gick. Jag hatade detta. Kunde han inte bli frisk, så kan vi leva lyckliga i alla våra dagar? Han kunde i alla fall försäkra sig om att jag absolut inte tänkte lämna hans sida igen, aldrig.

Mitt namn ekade svagt i korridoren, och förvirrat lyfte jag upp blicken. Var det Simon? Jag vände mig om och såg Adam några meter bort. Med snabba steg tog jag mig fram till honom, och blev genast indragen i hans famn. Den typiska Adam-doften fyllde mina näsborrar, och jag njöt. Han kysste mig löst på hjässan, innan han lyfte upp mitt ansikte, för att sedan se in i mina ögon.

"Tack för att du ringde mig, att du vill ha mig här. Det betyder mer än vad du tror", mumlade han löst och närmade sig mitt ansikte. Hjärtat satte igång att slås hårdare mot mitt bröst, och blodet rusade fort i mina ådror. Hans hand smekte långsamt min kind, innan han satte den mot min käke och tryckte sina läppar mot mina. Jag drog honom närmre, och fäste mina fingrar i hans hår. Kroppen fylldes av värme och det kändes som att jag skulle svimma, att jag skulle koka över. Det var underbart.

Han släppte långsamt ifrån och placerade sin panna mot min, och fäste sin blick i min.

"Du är så fin, så fantastisk och underbar." Viskade han lågt i mitt öra. Mina kinder blossade genast upp, så jag vände mig om och begravde ansiktet i mina händer. Hans armar slingrades runt min midja, och drog mig bakåt. Jag kände hans muskulösa mage mot min rygg, och jag flinade svagt.

"Lexi Clarke?" Frågade en mörk maskulin röst. En läkare stod framför mig och tittade frågandes på mig. Jag nickade snabbt. "Simon är vaken. Du har femton minuter på dig, innan vi måste ta hand om honom." Jag sprang ur Adams grepp och rusade upp till rum tvåhundratre, som jag lyckats memorera och komma ihåg under tiden jag spenderat här. Jag slog upp dörren och kastade mina armar om Simon som skrattade tyst.

"Förlåt, förlåt, förlåt." Viskade jag och lät tårarna rinna ner längs mina kinder.

"För vadå?" En rynka bildades mellan hans ögonbryn, och munnen blev ett streck.

"Jag skulle aldrig bett dig att åka. Du är ju min bästa vän", han nickade dystert och sänkte blicken. "Vad är det?" Frågade jag oroligt. Hade han blivit sämre redan?

"Bästa vän..." mumlade han och sken sedan upp i ett stort leende så att den vita tandraden syntes. "Lurade jag dig?" Skrattade han sedan när han såg min oroliga blick.

"Ja, som fan din idiot!" Skrattade jag fram. "Trodde du blivit sämre, eller att du hatade mig, you stupid!" Han flinade och drog in mig i ytterligare en kram.

"Jag har saknat dig, buddy", sa han. Ett stort leende tog plats på mina läppar, och jag kunde inte känna mig lyckligare. Han var tillbaka.

Min bästa vän.