THE BAD BOY

24

Lexi's perspektiv

Jag andades ut och gav mamma en osäker blick. Försiktigt placerade hon sin beniga hand på mitt knä, och gav mig ett svagt leende. Hennes små pepp-talk om att allt kommer gå bra, har gått sådär, jag kände mig fortfarande både osäker och nervös. Trots hennes lugnande blick, kan jag inte låta det smyga fram.

Jag knäppte av mig bältet och öppnade bildörren, och med all kraft reste jag mig upp. Dörren till framsätet smällde jag igen och vinkade lätt med handen åt mamma som redan börjat köra iväg. Med en suck lyfte jag blicken mot skolan framför mig, och med en aning för snabba steg gick jag framåt, närmare byggnaden. Med en lätt knuff från höften öppnades porten. Det första jag såg var massor elever som stod uppradade längs de krämvita väggarna, från ensamma till stora gäng. Ingen hade sett mig, antagligen var de tillräckligt vana för att veta att nya kommer, inte vet jag.

Jag sänkte blicken till golvet, och lät det förbli så, allt för att synas så lite. Efter att jag flyttade igen, är det bara slöseri med tid att skaffa vänner, tycka om någon, alla kommer bli sårade, när jag väl säkert flyttar igen. Allt jag vill är att åka tillbaka till Los Angeles.

"Hej, du är den nya tjejen, va?" Den plötsliga rösten fick mig att rycka till, och snabbt höjde jag blicken till tjejen framför mig. Det blonda mellanlånga håret hängde i vågor över axlarna, och hon hade använt lite för mycket rouge. Det såg nästan ut som att hon konstant rodnade, eller liknande en påsk-kärring. "Oh my god, Lexi! Jag kände inte igen dig! Kommer du inte ihåg mig, Joline?" Jag skrattade och kramade om min barndomsvän framför mig. Att hon bodde här hade jag ingen aning om, jag måste erkänna att det lyfte lite på ensamheten och nervositeten om att vara helt ensam.

"Hej, Joline. Det var ett tag sedan", log jag och lekte runt med blicken runt om mig. Alla var upptagna med sitt.

Efter att vi småpratat i någon minut bestämde vi oss för att börja gå mot klassrummet. Att jag träffade Joline här, känns nästan overkligt, vi var som bästa vänner när vi var mindre. Jag kom ihåg när hon ville att jag skulle försöka få Isaac, en kille, att bli intresserad av Joline som konstant försökte fånga hans uppmärksamhet. Tanken av att vi var sådana får mig att skratta, då var det vi som hängde efter killarna, nu är det nästan tvärt om, nästan.

"Träffat någon kille än då?" Frågade Joline glatt och lade armen om mina axlar, vilket fick mig att skratta till. Handlingen var jag inte beredd på, inte heller att vi pratade som om vi träffades igår. Frågan fick mig att sänka blicken, minen i Joline's ansikte byttes helt, hon blev illröd och kliade sig obekvämt i nacken. "Jag märker i alla fall att något hänt, huh? Vad?"

Saknaden över Jace är stor. Att inte heller veta vad han känner tar kål på mig inombords. Jag vet inte vad han känner för mig, vad han känner om flytten, och om allt, allt. Jag vet också att han varken tycker om Simon, eller när jag är med honom. Eller tyckte, nu vet jag inte längre. Att jag inte heller har Jace nära mig, och veta hur han mår, får mig att må sämre, och det tar också död på mig. Jag saknar honom, för mycket. Känslorna känns så äkta, jämfört med det jag kände för Kyle, det var antagligen bara något vi båda trodde var kärlek, men det var det inte. Kärlek är så mycket mer, och jag har fått känna den för Jace, trots den korta tiden som gått. Däremot kan jag inte älska honom, inte än, det är alldeles för mycket. Ordet är för starkt för de känslorna jag har.

--

Efter att vår lärare, Mathias, hade berättat att en bal skulle inträffa om några veckor, hade glädjen sjunk som en sten. Vårbalen. Det har varit något jag drömt om sedan jag var liten, men jag antar att alla flickor gjort det. Att gå ensam är inget jag vill göra, Joline och hennes pojkvän - Brad - hade redan bestämt sedan lång tid innan. Simon ska resa till Kanada under samma tid, och Jace är inget alternativ. Det blir ingen vårbal för mig, även fast jag drömt om det sedan barnsben.

Jag log lyckligt mot Simon som joggade ner från den korta trappan utanför huset, och mötte mig i en kram. Mamma stängde ingen ytterdörren med en suck, och hade smällt igen den så det ekade, högt. Simon lade sina händer på min midja och lutade sin varma panna mot min.

"Äntligen är du hemma", mumlade Simon, jag skrattade tyst. Att Simon saknat mig under denna korta tiden är konstigt, med tanke på att vi endast är vänner. Men däremot hade han berättat något som har både fått mig och Simon ställd.

Jag tror jag har känslor för dig, eller alltså det pirrar typ i magen; hade han sagt, dystert och sänkt blicken. Att jag inte har känslor för honom är ingen nyhet för varken mig eller honom, det visste han redan, men jag förstår dock inte varför han berättade det. Med tanke på att jag fortfarande är både sårad och besviken över det Jace sagt och gjort, och likaså det mina föräldrar gjort. Allt är bara så komplicerat. Det kommer aldrig bli vi - Simon och jag - , och det kommer förbli så. Åtminstone just nu.

--

Detta kapitlet är den andra gången jag skriver det. Råkade radera det första, som jag faktiskt blev riktigt nöjd med. Nu fick ni ett tre gånger så dåligt, äääää, blir så trött på när sånt händer. Well, hoppas ni haft en bra dag! :)