THE BAD BOY

39

Simon's perspektiv

Jag saknar henne, jag saknar Lexi. Det var helt otroligt att jag fått känslor för henne, under tiden jag varit borta. Jag måste komma till Dallas igen, jag måste träffa henne. En sekund räcker, om det är så det blir. Allt jag behöver se är henne, min bästa vän.

"Mamma, jag måste ner till Dallas, nu." Hon tittade frågandes på mig och sedan skrattade hon som att hon inte förstod vad jag precis sagt.

"Simon, älskling, du vet att vi måste besöka vårt nya hus idag och imorgon. Du måste med och hjälpa till att bestämma. Men det visste du väl, va?" Jag suckade och nickade svagt. Jag ville inte flytta, verkligen inte.

"Mamma, jag är arton, jag bestämmer över mig själv nu. Jag kommer inte bo med dig och pappa för evigt om du trodde det!" Utbrast jag och gav henne en menande blick. Allt jag fick till svar var en besviken blick, blandad med både med sorg och smärta. Hon ville inte att hennes enda son skulle flytta hemifrån, men ärligt talat vill jag inte stanna i detta djävulskap längre. Jag är trött på mammas ständiga tjat och pappas arga ton till mig.

Jag sprang genast upp på mitt rum, tog det viktigaste, bland annat några tröjor och ett par byxor, och min dator. Så länge jag hade min dator var jag nöjd. Jag bokade en enkelbiljett till Dallas med flygplan, i sista minuten, och rusade sedan ner för trappan.

Precis när jag skulle öppna ytterdörren och springa ut till tågstationen för att därefter åka till flygplatsen, blev jag stannad av pappa. Jävla skit.

"Och vart ska du, unge man? Rymma? Är du verkligen så dum att du försökte med det? Dumma unge, gå tillbaka till din mamma och be om ursäkt." Jag slängde med armarna och stampade in till mamma, som satt i soffan med händerna framför ansiktet. "Jävla unge.." Hörde jag pappa muttra bakom mig och där var det droppen. Jag ställde mig nära pappa med en vansinnig blick och puttade bak honom, in i väggen. Han flinade och tryckte sedan upp mig mot väggen där han tidigare åkte in i. "Vad är det du fan inte fattar? Du stannar här. Inga val, idiotunge. Snart får du bo på gatan!" Skrek han argt och spände blicken i mig.

Efter att pappa släppt mig sprang jag allt jag kunde till tågstationen, som tur väl var, var att det låg väldigt nära. Om det legat långt bort hade jag aldrig hunnit i förväg, innan pappa skulle hittat mig och hotat mig med sin äckliga andedräkt.

--

Jag andades lättat ut när jag klev ut ur Dallas flygplats, och såg staden framför mig. Ett litet leende spred sig på mina läppar. Jag fångade en taxi och sade adressen jag skulle till. Lexi's hus. Om bara några minuter skulle jag få se henne, och blodet rusade fort med hjärtat som gick i hundranittio. Jag blev otroligt glad, lycklig.

Husen susade förbi och en bit ifrån såg jag hennes fina hus. Hon stod utanför och väntade på någon, i alla fall vad det såg ut som, och jag log så stort att det nästan gjorde ont i mungiporna.

Ett högt tutande hördes, tillsammans med ett högt skrik. Min blick drogs framåt och paniken gick från noll till hundratio på en halv sekund. Strax därefter hördes en smäll och allt blev svart.

--

Ojojoj.. Ni får se vad som händer i nästa kapitel ;)