THE BAD BOY

45

Lexis perspektiv

Mamma kom förvirrat in i mitt rum, med Jaces skor i händerna, och när hon såg Jace, stannade hon upp i rörelsen. Hennes min blev genast bestämd och hon vände blicken mot Jace.

"Jag antar att det är dina skor, Jace", sa hon och satte en hårslinga bakom örat. Precis som jag brukade göra.

"Ja, miss Clarke. Jag menade inte att stöka ner, ursäkta om jag gjorde det." Gulligt.

"Nej, det gjorde du inte, oroa dig inte för det. Jag bara undrade vems skor det var." Skrattade hon och klappade Jace på axeln. Sedan vände hon ner blicken, men på en halv sekund var den uppe i taket. "Klä på dig, Jace." Muttrade hon. Jag brast ut i skratt. Hon hade sagt lika dant till Simon när han inte bar en tröja. Hon vände sig om och gick ut ur mitt halvt stökiga rum.

Jace vände sig om och drog mig tätt intill honom. Hans händer placerades på min höft, och han lutade sin panna mot min. De vackra ögonen tittade in i mina, och ett leende prydde hans läppar.

"Tänk att du är min. Det är helt sjukt, så fantastiskt. Jag har världens finaste tjej!" Jag skrattade generat och kysste honom löst. "Är du hungrig?" Mumlade han, med fortfarande sina läppar mot mina. Jag nickade, och pussade honom sedan i hela ansiktet. Jag kunde inte vara lyckligare. Jace var äntligen min, och ingen skulle förstöra detta. Inte ens Adam.

Tanken av hur Adam skulle reagera skrämde mig lite, faktiskt. Jag antog att han inte skulle bli så värst glad, men jag ville att han skulle vara glad för min skull. Antagligen hade Joline redan berättat för honom, på den där festen hos Phoebe, som tydligen spårat ur totalt. Jag var glad att jag aldrig gick dit. Jag hade ringt Joline igår, och hon hade direkt frågat vad jag gjort, och då berättade jag. Hon hade varit tyst hela tiden och varit ganska chockad. Hon hade endast svarat: aha, trodde du skulle välja Adam. Men jag är glad för din skull!

Jag och Jace gick ner till köket, hand i hand, och hälsade godmorgon på mina föräldrar. Pappa suckade och hade lämnat oss ensamma med mamma kvar i köket, eftersom han inte var så värst glad att jag skaffat kille. Mamma sken upp i ett leende.

"Ta vad ni vill ha. Jag och pappa behöver åka iväg på lite jobbgrejer idag, men vi kommer tillbaka ikväll." Log hon och kramade om mig. Jag tvingades släppa Jaces hand, och den blev genast kall.

"På en lördag?" Frågade jag. De hade varit borta mycket på senaste tiden. Jag hoppades inte att de fått nytt jobb i en annan stad, och då kunde de ge sig fan på att jag inte flyttade igen. Hon nickade sakta, och lämnade sedan köket.

"Bra, då får jag dig för mig själv idag." Viskade han lekfullt i mitt öra, och jag vände mig fnissandes mot honom. Jag drog mina fingrar från hans bröstkorg ner till hans byxkant, för att retas. "Baby, tror inte dina föräldrar vill att de ska höra vad du gör just nu. Om du fortsätter kommer jag råka stöna." Jag skrattade hysteriskt åt vad han just sagt, och lade mig raklång på golvet. Den kalla kylan från klinkergolvet spred sig i min kropp. Jace lade sig över mig och jag drog efter andan över hur tung han var. All hans tyngd låg på mig, innan han höll sig uppe av sina armar.

"Trodde jag skulle dö där", sa jag och andades högt för att få mer syre till mina lungor. "Du var så tung!"

"Du sa inte precis det där", flinade han och satte sig på mina ben. Jag skakade snabbt på huvudet. Hans händer närmade sig min midja, och började kittla mig. Jag skrek, skrattade och sprattlade så mycket jag kunde med mina armar. "Säg att jag är bäst, så slutar jag."

"Du är konstig." Han höjde på ett ögonbryn och jag visste vad som skulle hända. "Okej, okej! Du är bäst!" Han flinade nöjt och drog upp mig på ben.

"Och jag vet att du menar det." Viskade han flirtigt, och klämde till mig på rumpan. Jag höjde utmanade på ögonbrynen. "I'm sure you did", mumlade han och slickade mig på öronsnibben. Jag fnissade och tryckte bort honom.

"Om du verkligen tror det, då är du seriöst-"

"Vad, vad är jag?" Flinade han.

"Dum." Jag vände mig om och var påväg att gå därifrån, och låtsas vara sur. Men han drog i min arm, vände mig om och kysste mig slarvigt. Han tog tag i min hand och ledde mig upp till mitt rum, där han kastade mig på sängen och satte sig gränsle över mig. Hans ögon mötte mina, och solen fick hans ögon att glittra vackert i solljuset. Han böjde sig ner, kysste mig och började dra av min tröja.

--

Jag satte mig upp i sängen och drog täcket om mig. Kylan från rummet spred sig runt om mig. Jag huttrade till och lade mig som en mask bredvid Jace. Han drog sina fingrar längs min kind, ner längs halsen och stannade på mina nyckelben. Mitt hjärta slog i hundranittio, och fjärilarna i min mage var tillbaka. Det kändes som att han lämnade brännmärken efter hans beröringar. Det var en konstig känsla, och jag var rädd för den. Jag var rädd att jag inte skulle kunna leva utan Jace om det fortsatte såhär.

"Du är så vacker", viskade han och pussade mig löst i pannan.

"Du med, hjärtat." Ringklockan plingade högt till, och förstörde den mysiga stunden totalt. Suckandes ställde jag mig upp och drog på mig Jaces tröja och ett par mjukisshorts. Jag sprang ner för trappan med Jace hack i häl och öppnade dörren. Där stod Adam. Jaces armar slingrades runt mig och jag kunde se hur huden knottrade sig på hans armar, han hade bara ett par mjukisbyxor på sig som han snabbt dragit på sig.

Eftersom det nästan var storm ute blev det fort kallt i hallen. Träden svajade fram och tillbaka, himlen var grå och den stela stämningen gick nästan att ta på. Det var pinsamt.

"Vad vill du, Adam?" Frågade jag och drog mig ur Jaces grepp. Jag ville prata själv med Adam, så jag bad Jace att gå, vilket han gjorde efter några om och men.

"Varför är du tillsammans med honom?" Mumlade Adam och sänkte blicken.

"För att jag älskar honom. Du kan inte komma hit och tro att jag är din, för det är jag inte", fortsatte jag, en aning irriterat. Jag tyckte inte om när han bara dök upp sådär.

"Men det som hände på sjukhuset, och i skolan, du var ju med på det, och verkade gilla det." Mumlade han, ledset och vägrade möta min blick. Hjärtat började slå fortare.

"Det betydde ingenting för mig", viskade jag och det kändes som en kniv trycktes in i min mage och vreds om. Jag hade känslor för Adam, men jag hade valt Jace, och det måste han förstå.

"Åh," han vände sig om och var påväg ner för trappuppgången. Tårarna tryckte bakom ögonlocken, men jag kunde inte gråta. Inte nu.

"Förlåt." Viskade jag för mig själv, så tyst som jag bara kunde, när jag stängde till dörren och gick till Jace som satt i vardagsrummet.

--

Tack för alla fina kommentarer på förra kapitlet. Det betyder mycket för mig.