THE BAD BOY

27

Lexi's perspektiv

"Jag tänker inte gå med Adam på balen, Joline. Jag ska inte ens gå, jag vill inte. Jag åker hellre på en resa till Los Angeles, än att betala balklänning och allt som behövs." Sa jag lågt, och sneglade upp på Joline som suckade. Hon nickade och reste sig sedan upp, för att gå hem.

"Jag accepterar ditt beslut, Lexi", hon pressade fram ett ansträngt leende. Det syntes så tydligt att hon var besviken, mest på sig själv för att hon tvingat mig att gå, eftersom jag inte ens vill. "Jag borde gå, vi ses." Mumlade hon tyst, och gick sedan ut ur mitt rum. Sakta stängde hon min dörr, sedan såg jag henne inte längre.

Jag hade alltid velat gå på balen, vårbalen. Men inte längre, glöden som tidigare fanns hade slocknat. Jag hade velat gå med Jace, eller kanske med Simon som en kompis-dejt. Jag tänker verkligen inte gå med en kille jag aldrig tidigare pratat med, som jag endast träffat en gång, jag har inte ens pratat med honom. Men samtidigt känns det så fel att göra Joline besviken över att jag inte ska gå. Beslutsångest. Jag tänker åtminstone inte gå med Adam.

Jag satte handen på min panna och stönade av irritation. Jag sjönk längre ner i sängen, tills jag låg ner, och blundade. Inte för att jag var trött, utan för att tänka. Få bort alla tankar någon gång.

--

Dagen efter väcktes jag av mitt mobil-larm som alltid väckte mig på morgonen. Jag tryckte kudden mot mitt ansikte innan jag satte mig upp, på kanten av min säng. Med Simon's tröja på mig gick jag ner till köket, där mamma redan var. Hon log ett brett leende, och pekade diskret på Simon som halvt sov vid matbordet. Hon skrattade till och himlade med ögonen, innan hon gick.

"God morgon, Simon." Han ryckte till och suckade när han insåg att det bara var jag. Jag flinade smått, satte armbågen mot det vita bordet och lutade huvudet mot min handflata. "Sovit gott?" Han jämrade sig tyst, och nickade sedan.

"Jävla huvudvärk!" Stönade han och masserade tinningen med hjälp av sina pekfingrar. "Var ju på fest igår, med någon snubbe som heter Caleb, äh vetefan. Jävligt skön faktiskt." Jag skrattade tyst. Att just Simon och Caleb träffat varandra, har jag blandade känslor för. Visst, bra att Simon fått en vän, men Caleb är precis som Adam, en douche och idiot.

"Ah, Joline känner honom", mumlade jag, och rörde runt med skeden i min kopp, fylld av varm choklad. Han nickade och vände ner blicken på sin mobil.

Efter femton - oerhört långa - minuter, lämnade jag Simon kvar ensam i köket, och gick upp på mitt rum istället. Snabbt bytte jag om till ett par blåa jeans, och en vit-svart randig t-shirt. Jag satte upp håret i en hästsvans och inspekterade mig själv i spegeln, uttråkat.

Min mobil plingade till, genast gick jag mot sängen där den låg. Ett sms från Kelly.

Kelly, 10:07;
Hej, vi måste ses snart. Det är prima mellan mig och Kyle, förresten, ifall du ville veta. Kram, Kells.

Jag, 10:09;
Ja, det borde vi. Kram.

Jag kunde inte bry mig mindre om hur hon och Kyle hade det, inte efter det han gjorde. Dessutom har Kelly inte hört av sig på länge, men antagligen är det bådas fel. Ingen av oss har orkat ta kontakt med varandra, vi har glidit isär sedan flytten och olyckan.

--

Jace's perspektiv

Jag fimpade cigaretten på marken, och trampade ett antal gånger på den, innan jag tog tag i Samantha's kalla hand. Hon fnissade lågt, och vände upp huvudet mot mig. Hennes hår hängde i lockar över hennes rygg, och ögonfransarna hade alldeles för mycket mascara. Jag log svagt och vände bort blicken.

Ärligt talat så har jag tröttnat på Samantha. Allt handlar om samma saker, inget speciellt händer. Bara massor av sex, fester och bad. Inget mer. Hennes ansikte har blivit alltför vanligt att titta på, och det har jag tröttnat på. Hon är vacker, men i mina ögon är hon en vanlig tjej, en tjej som jag inte har någon som helst känsla för. Varken hat eller kärlek. Jag saknar Lexi, det är antagligen varför det är så här. Jag måste bli av med Samantha snart, och åka till Dallas där Lexi nu bor. Jag ska överraska Lexi som fan.

"Titta, Jace! Erkänn söta ungar, längtar tills vi får några." Jag spottade ut vattnet jag nyss druckit från och hostade högt. Barnens blickar vändes snabbt åt vårt håll, men vändes bort lika snabbt igen. Jag tittade storögt på Samantha som kollade skamset ner i marken. "Förlåt, jag bara-"

"Gå." Hon vände förvånat upp blicken på mig, och drog ihop ögonbrynen. Jag svalde hårt, oberedd på vad jag ska säga. Jag måste improvisera, för detta var jag inte ens själv beredd på. Jag har gjort det så många gånger tidigare, men nu blev det plötsligt så svårt. "Jag vill inte ha något med dig att göra längre, Samantha. Gå."

"Jag kan inte fatta att du gör såhär. Du älskar ju mig! Det har du sagt själv", jag skrattade hysteriskt inombords. Att jag någonsin skulle kunna älska någon som Samantha finns inte, inte en chans. Hon är alldeles för pryd, och irriterande. Hon ska alltid klängas, förbjuda mig från att prata med andra tjejer, hon låter sin egen avundsjuka ta över.

Jag släppte hennes hand och tog ett steg bakåt. Hennes mungipor sjönk ner, så att det såg ut som ett nedvänt U, nästan. Hennes kroppshållning var slapp, för en gångs skull, och hon såg plötsligt så mycket mer sliten ut. Hon vände sig sedan om, och sprang så fort hon kunde. Snart såg jag henne inte mer. Det var ingen dålig känsla jag hade, men inte en glad heller, jag kände ingenting.

--

Ytterligare ett kort kapitel. Men jag är sjuk, så orkade inte skriva längre idag.
Jag lovar att börja skriva längre kapitel, men det är lite segt innan det händer lite grejer.