THE BAD BOY

33

Lexi's perspektiv

Tillsammans med Delaney gick vi i korridoren, mot sista lektion. Jag tryckte den röda engelska-mappen mot bröstet och suckade tyst.

"Joline's klänning till balen hade fått en stor fläck, så hon åkte till kemtvätten men de kunde inte hjälpa henne", skrattade Delaney, hennes mungipor var nästan uppe vid öronen. Jag skrattade lågt, samtidigt som jag led med Joline, att få sin balklänning förstörd är inget man vill, speciellt inte två dagar innan. Då blir det kris. "Därför skolkar hon idag, men det är ju Joline vi pratar om." Jag log svagt och nickade instämmande.

Framme vid klassrummet var dörren redan öppen, och de flesta hade redan satt sig på sina platser. Läraren stod framme vid katedern och studerade de hysteriska eleverna, som pratade oerhört högt. Delaney gick snabbt in och slog sig ner jämte Chloe, ännu en tjej hon känner. Jag suckade tyst, antagligen kommer jag få sitta ensam, eller med någon jag inte känner.

Jag drogs bakåt, trycktes mot en vägg och stirrade stumt på Adam som log nöjt. Han hade ett grepp runt min handled, och sin ena hand på min höft. Jag vred obekvämt på mig och undvek hans brännande blick.

"Du ska gå på balen med mig, vare sig du vill eller inte." Mumlade han tyst mot mitt öra. Jag rös och svalde, nickade sakta och mötte hans kalla blick. "Okej?" Nej, det är inte okej. Jag hade velat gå med Jace, men det går inte. Han hatar mig, värre än någonsin.

"Okej." Hans överkropp pressades hårt mot min, och hans andetag nådde mitt ansikte. Endast ett par centimeter skilde våra ansikten åt, och allt jag ville var att trycka bort honom.

"Låt mig kyssa dig", jag slutade med försöken att få bort honom, allt stannade. Han själv verkade chockad över sina ord, likaså jag. Vi kände inte ens varandra, jag visste inte knappt vem han var. "Oj, alltså, jag menar inte bokstavligen utan.. jag tänkte mig inte för." Mumlade han tyst, och sedan försvann han bort i korridoren.

--

Jag hängde prydligt av mig jackan i hallen på en av de silvriga krokarna. Skorna ställde jag mot väggen och väskan slängde jag upp på hyllan. Mammas ljusa stämma lät över hela huset när hon ropade "hej". Jag log smått, och svarade snabbt.

Hennes tandrad syntes tydligt när hon log. Ett babyrosa förkläde hade hon på sig, nerkladdat av mjöl och deg. Antagligen bakade hon, vilket hon i vanliga fall inte brukar, eftersom varken jag eller mamma har så värst bra tålamod.

"Jag hängde din balklänning på trappan, så den inte blir skrynklig." Sa mamma och vände sig om mot köksbänken. "Jag är så glad att du ska gå trots allt." Jag suckade tyst. Jag ville verkligen inte gå, speciellt med tanke på allt som hänt. Men jag ville inte göra mamma besviken; dessutom händer det bara en gång i mitt liv. Jag vill inte missa den, men en sak är säker att kvällen kommer inte bli lika magisk som jag förväntat mig.

"Jag är så trött på alla dessa tråkiga nyheter. Efter alla år borde väl de fått in lite vett i skallen åtminstone", suckade pappa fram med dagstidningen i händerna. De rödsvart-randiga glasögonen hade åkt ner en bit på näsan.

"Förresten, hur går det med Jace?" Sa mamma, och blinkade med ena ögat. Hon hade ingen aning vad som hänt, varken mellan mig och Jace, eller Simon. Hon var helt ovetande. Jag kände en viss skuld till att berätta, men jag ville inte. Hon skulle inte förstå.

--

Klockan hade precis slagit halv tolv, och än hade jag inte gått och lagt mig. Jag reste mig upp från soffan, gick till badrummet och borstade tänderna.

Jag öppnade dörren in till mitt sovrum, och chockades av synen. Jag trodde att han åkt hem, men istället satt han gråtandes på min säng, alldeles förstörd.

Jace vände försiktigt upp blicken, men vände bort den lika snabbt igen. Med små och försiktiga steg tog jag mig fram till honom, satte mig bredvid och drog in honom i en kram. Jag hade ingen aning om vad som hänt. Kanske var det mitt fel, att han var förstörd, eller något helt annat.

Han snyftade tyst, och sprit stank om honom. Han var antagligen påverkad av alkoholen, eftersom det luktade så mycket om honom, och att han tog sig in hit, i mitt rum. Jag trodde att han åkt tillbaka till Los Angeles, inte stannat.

Hans ögon var svagt röda och läpparna en aning svullna. Jag tryckte min kind mot hans bröstkorg, och lät mina armar omfamna honom. Han hade sina handflator över ansiktet, och armbågarna lutandes mot låren. Svaga snyftningar lät, men dämpades strax därefter.

"Förlåt", sa han lågt. Jag drog förvirrat ihop ögonbrynen. Vad menade han? Jag mötte hans blick, som var fylld av känslor, saker jag inte kunde tolka.

Försiktigt lade han sina händer på mina kinder, och tryckte sina läppar löst mot mina, lät det förbli så. Jag blundade, medveten om att han kommer ha glömt detta imorgon. Pirret i magen hade kommit tillbaka. Han smekte min ljusa kind försiktigt och mjukt, kysste mig ännu en gång.

Nu, var jag verkligen förvirrad.

--

Jag orkar inte vad tråkig och dryg berättelse. Jag har verkligen inga ideér. Snälla kommentera förslag på vad du tycker ska hända, eller ideér. Jag lovar att ge cred om jag snor ideén ;)