THE BAD BOY

18

(Vill bara säga att det INTE är Jace på bilden, inte Lexi heller, okok fortsätt läs. Love you.)

Lexi's perspektiv

Med tunga steg gick jag ner för trappan med mamma hack i häl, de ville berätta något viktigt, men vad det kan vara, har jag ingen aning om. Misstankar finns, som att jag ska få ett syskon kanske, man kan ju alltid hoppas, men jag har ju Jacob. Eller så vill de flytta härifrån, vem vet, de kanske inte trivs eller fått nytt jobb?

Med en duns satte jag mig ner på den vita trästolen och inspekterade den ljusrosa prickiga muggen framför mig, fylld med te. Både mammas och pappas blickar flackade runt, överallt förutom på mig. Osäkert satte jag armbågarna på bordet och suckade.

"Ni ville berätta något?" Mumlade jag och lyckas få bådas uppmärksamhet. Direkt utbytte de snabba blickar och kollade med en osäker blick på mig. Ännu en suck lämnade mina läppar.

Vad kan vara så viktigt att de inte kan berätta? Det kan väl inte vara så allvarligt, eller? Antagligen, eftersom de beter sig så konstigt.

"Jo, alltså-" börjar mamma men blir snabbt avbruten av pappa som kollade rakt in i mina ögon.

"Vi ska flytta igen. Jag fick ett nytt jobb i Dallas. Jag är ledsen att du behöver lämna dina vänner här igen, nu när du fått nya och så vidare. Men du måste acceptera våra beslut", suckade han fram och kliade sig i högra ögat. Med ett ryck reste jag mig hastigt upp från stolen, så den gnisslade högt mot golvet, och med darrande händer tog jag sats från bordet och reste mig. "Ta det lugnt, Lexi. Så farligt är det inte, men vi förstår dig ändå. Vi vet att det inte alltid är så lätt."

"För i helvete pappa! Strunta i skitsnacket och skärp dig! Jag har fan fått nya vänner, en bästa vän. Jag gillar till och med en kille, förstå!" Själv spärrade jag upp ögonen och satte händerna framför munnen. Aldrig har jag pratat så argt och besviket, aldrig någonsin mot mina föräldrar. De kollade på mig med chockade blickar och en tår rann ner längs mammas kind.

Jag sa att jag tycker om Jace, visst, det är inte omöjligt. Jag kan inte lita på honom, han har ett jobbigt förflutet och kan bete sig dåligt, han får skylla sig själv att jag inte kan lita på honom.

"Lexi Victoria Clarke! Sätt dig genast ner eller så åker du upp på ditt förbaskade rum!" Sa pappa med en arg och hög ton, vilket fick mig att stanna upp. Långsamt vred jag mig mot honom och blängde surt innan jag sprang upp på mitt rum.

Jag, 18:46;
Kom hit. Behöver prata.

Jag, 18:47;
Eller nej, förresten, möt mig vid parken.

Jace, 18:50;
Ses där om tio.

Jag satte upp håret i en tofs och gick ner till hallen där jag snabbt satte på mig skor och en skinnjacka. Med en smäll stängde jag igen dörren och gick mot parken där Jace skulle möta mig. Varför jag ville prata med just honom först är ett mysterium, men det kändes ändå rätt, hans känns förstående.

Betyder detta att jag trots allt litar på honom? Jag menar, jag berättar detta för honom, före May och alla. Är detta rätt? Jag hoppas så.

En mörk gestalt stod lutad mot ett träd med en cigarett i händerna. När han såg mig fimpade han den och joggade mot mig. Hans ögon lyste av oro och strax därefter omfamnade han mig.

Vad betyder detta?

Hans händer omfamnade mina kinder och hans ögon stirrade rakt in i mina.

"Vad är det som har hänt, Lexi? Du gråter", mumlade han och lutade sin panna mot min. "Jag vill hjälpa dig, snälla låt mig göra det." Viskade han sedan tyst.

"J-jag ska flytta igen", rösten svek mig och tonade ut. Hans panna lämnade min och därefter lämnade hans händer mina kalla kinder. "Jace.."

"Vad fan!" Skrek han och sparkade rakt på trädet han tidigare stod lutad mot. "Helvete!"

Det bruna håret stod åt alla håll och kanter, vilket fick honom att se ännu attraktivare ut. Läpparna var en aning svullna, och smultronröda. Trots att det var mörkt ute kunde jag utskilja en tår som rann ner längs den ljusa kinden.

"Snälla stanna här med mig." Mumlade han. Jag lät mina armar hålla runt honom, och andades tungt mot hans bröstkorg som långsamt åkte upp och ner. "Jag .. jag-"

"Det är okej. Skrik, sparka, var arg, gör vad du vill för att jag förstår dig. Ilskan jag känner är också stor så-" jag avbröts av att hans läppar mötte mina. Hans läppar pressades hårt mot mina och hans händer placerades på min midja, samtidigt som jag lade mina runt hans nacke. Fjärilar flög vilt runt i min mage och blodet rusade som aldrig förr. Han lämnade brännande avtryck av hans beröring, och hjärtat bankade hårt.

Men det är fel. Jag ska snart flytta.

Jag tryckte hårt med mina händer mot hans bröstkorg. Han stapplade ett stag bakåt och kollade besviket på mig. Han vände sig om och gick med snabba steg bort från parken. Snart såg jag honom inte längre, han är borta och kommer förmodligen inte tillbaka, inte till mig i alla fall, inte förens jag flyttat, då det är försent.

--

Sad kapitel :(