THE BAD BOY

28

Lexi's perspektiv

Av det röstmeddelandet jag fått av Jace på min mobil, kunde jag se framför mig hur han log. Hans vackra leende, så att den vita tandraden lyste och att de små smilgroparna syntes. Jag saknar dig som fan, hade han sagt, innan han lade på. Trots de små orden, värmde det något enormt. Han hade även nämnt att han gjort slut med Samantha, och att de varit tillsammans hade jag absolut ingen aning om. Att han kärat ner sig i henne, efter en sådan kort tid, fick mig på sämre humör. Mitt leende hade försvunnit, och direkt hade jag lagt på.

Med en hög suck tog jag tacksamt emot kassen som innehöll en kjol, som faktiskt var väldigt fin. Jag äger själv ingen kjol, och att det blir min första känns konstigt, eftersom jag aldrig passat i det tidigare.

"Jag behöver hitta en balklänning. Det är kris", mumlade Joline tyst för sig själv, och jag kan inte hjälpa ett leende som smög sig på mina läppar. Hon öppnade sin kasse, och drog halvt upp jackan som låg där i. Nöjt tittade hon på den, innan hon vände upp blicken mot mig. "Du skulle verkligen passa i den." Jag skrattade tyst och ryckte på axlarna. Inte direkt min stil, men den är fin.

Vi svängde runt hörnet på gatan, och Starbucksloggan visade sig framför oss. Med en lätt knuff öppnade jag glasdörren och gick in, drog in doften från alla olika kaffe-sorter, och bakelser.

Den rödhåriga, spinkiga tjejen bakom kassan log brett mot oss, och påbörjade sin fråga om vad vi ville ha, som hon säkert säger hundra gånger om dagen. Som vanligt tog jag en frapino caramel, och en bagel, eftersom jag var ganska hungrig. Med brickan i händerna satte jag mig vid ett litet bord, avsides från de andra.

"Du måste träffa Brad, han är så bra." Log Joline och drack en klunk av sin dricka. Hon fäste sin blick i min. Jag nickade långsamt, och försökte komma på vad hon nämnt om honom. Hon har varken sagt hur han är, eller försökt beskriva hur han åtminstone ser ut. Allt jag vet är att han är hennes pojkvän, inget mer.

"Ja, visst." Jag kollade på en tjej som kom in i caféet, tillsammans med en kille. De verkade inte känna varandra, eftersom tjejen gick direkt till ett av borden, till sina vänner. Killen - som jag inte såg något av hur han såg ut - slet blicken från henne, och log flirtigt mot samma tjej bakom kassan vi tidigare beställt från. Han vände sig om, och då kunde jag se vem det var. Jag spärrade förvånat upp ögonen, och likaså han. Vad i helvete gör Jace här?

--

När klockan slagit halv åtta på kvällen, hade jag inte än släppt mina tankar på Jace. Jag såg honom. Det kom som en självklarhet att han skulle komma hit, men vilken anledning vet jag inte. Det känns rätt att han är här. Alla känslor hade kommit på en och samma gång som en våg över mig, och direkt hade jag tvingat med mig Joline ut därifrån. Efter det hade jag inte vågat möta hans chockade, och längtansfulla ögon.

"Du ligger fortfarande i din säng ju, Lexi. Du har gjort det enda sedan du kom hem efter stan", suckade Simon fram och lutade sig mot väggen, med armarna i kors. Undrande och försiktigt satte han sig på min säng, och drog sina fingrar över min kind. En rysning spred sig över min kropp, och jag log svagt. "Vill du se på film?"

"Gärna." Han skrattade tyst och lade sig ner jämte mig. Han satte på Netflix, och valde någon film, och drog en filt över oss båda. Med hans ena arm runt mig fokuserade vi på filmen som börjat. Jag placerade mitt huvud på hans bröstkorg, osäker om han tyckte det var okej.

"Du är bra du", hans ord gjorde mig varm. Att några ord kan betyda så mycket.

"Jag såg Jace idag, på Starbucks." Han spände sig, och satte sig upp, vilket gjorde så att jag flög ner i sängen med en duns. Mina ord kom som en chock för honom, antagligen hade han inte anat att Jace skulle vara här, inte jag heller för den delen.

"Men, alltså, vad gör han här?" Han drog in mig i sin famn, och lade sig ner igen. Denna gången låg jag mysigare, med båda hans armar runtom mig. Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag blundade. "Du är trött, va?" Jag nickade svagt, och satte handen för munnen när jag gäspade. Jag öppnade inte ögonen, utan lät dem var slutna. Sedan somnade jag.

--

Omg.