THE BAD BOY

29

Joline Dawson - Britt Robertson

Lexi's perspektiv

Jag vaknade morgonen därpå av att Simon gav mig en lös puss på hjässan. Hans fingrar drogs längs min överarm, upp till axeln där han stoppade. Jag gäspade och drog handen över mitt trötta ansikte.

"Det var inte meningen att du skulle vakna." Viskade han tyst i mitt öra, vilket fick mig att le. Jag kände hur hans varma och tunga andetag träffade min nacke, och hans panna hade han placerat mot min nacke. Jag slöt ögonen och lät det förbli så, tog in stunden. Jag vände mig sakta om, och flinade svagt åt hans morgonfrisyr, som såg mer ut som ett fågelbo än hår. De mörka ögonfransarna låg tätt intill hans kinder, och munnen var halvt öppen. Antagligen hade han somnat om.

Försiktigt lyfte jag bort hans arm, som låg runt mig, och satte mig på kanten av sängen. Jag kände hur han drog ner mig i sängen igen, och gnydde till. Jag kollade på honom, han såg så fridfull ut.

"Simon", skrattade jag lågt fram, och flyttade mig längre bort från honom. Greppet han hade runt min handled släppte han inte. "Jag ska fixa frukost. Jag måste till skolan." Han suckade och nickade svagt, och då reste jag mig upp för att lämna det mörka rummet.

Jag skyndade mig med att äta, och snabbt klä på mig. Håret hade jag satt upp i en slarvig hästsvans, och jag orkade bara ta mascara. Jag såg simpel ut, men det blev fint. Simon suckade ljudligt och stönade av trötthet, förmodligen ville han fortsätta sova, inte stiga upp klockan sju på morgonen på en måndag.

"Jag måste gå nu." Mumlade jag och gav Simon ett svagt leende genom spegeln. Han mumlade ett svagt "hejdå", och sedan joggade jag ner i hallen, ledsen över att det var måndag. Helst hade jag velat ha lördag resten av mitt liv, men så är det tyvärr inte. Det finns inget val, jag måste gå till skolan.

--

Lunchrasten hade precis slutat, och på den femtiominuter långa rasten hade jag hunnit äta, trots den långa matkön, och Joline hade presenterat mig för hennes vän Delaney, även kallad Del.

Jag gick efter läraren som precis öppnat klassrumsdörren. Jag sjönk ner på stolen längst bak, och väntade otåligt på att lektionen skulle börja. Joline kom rusandes in, och gick med snabba steg bak till mig, där hon slog sig ner på stolen bredvid mig. Hon fiskade upp sin mobil från bakfickan och log åt ett sms hon hade fått, innan hon knappade in ett kort svar. Fler elever kom stormandes in, och läraren, Cara, hade samma pokerface varenda gång, även fast alla kom i tid för en gångs skull.

"Ja, välkomna hit elever. Idag ska vi-" hon avbröts av att dörren slogs hastigt upp, och allas blickat vändes ditåt, även Cara's. Hon såg irriterat och frågandes på personen som stod vid dörren. Jag såg inte vem det var, och vem det var hade jag gärna velat ta reda på. Nyfiket lutade jag mig över bänken, i ett försök att se vem det var, men misslyckades. Jag satt för långt bak. Tjejen längst fram - Cindy - hade världens leende på läpparna, och hennes ögonfransar gick upp och ner minst två gånger per sekund. "-ursäkta, men vem är du?"

Personen muttrade tyst för sig själv, och tog ett stort kliv, så att han stod inne i klassrummet, jag drog efter andan och sjönk längre ner på stolen. Hjärtat bankade hårt i bröstet, och blodet rusade som aldrig förr. Jag kände hur jag blev varmare och varmare för varje sekund, och snart började jag svettas.

Jace.

"Jag måste be dig lämna", Cara stirrade irriterat på Jace som låst fast sin blick i min. Han mumlade något ohörbart och nickade, men åt vad visste jag inte. Jag satt som frusen i stolen, jag vågade inte röra på mig. "Gå ut!" Han ryckte till, och blängde på Cara som rest sig upp från sin stol. Han nickade svagt, dystert, och sänkte blicken. Jag följde Jace med blicken, och strax därefter slogs dörren igen med en hård och hög smäll. Chockat vände jag tillbaka min blick till Cara som himlade med ögonen.

Allt jag ville var att springa efter Jace, fråga vad han gjorde här. Jag behöver honom, och det vet vi båda.

--

När lektionen var slut rusade jag ut ur klassrummet, jag tänkte inte slösa en enda sekund till där inne. Min blick sökte ivrigt efter Jace, men jag såg honom inte. Besviket låste jag upp mitt blåa skåp, och slängde in min mapp.

"Lexi." Rösten var låg, och den viskades i mitt öra. Jag kände hur ett par varma och stora händer placerades på min midja, och chockat stod jag kvar. Jag svalde hårt, och vände mig långsamt om. Jag mötte Jace's mjuka och djupa blick. Han log. "Hej." Viskade han, lika tyst som innan, och skrattade tyst av glädje. Hans armar omfamnade mig, och jag drog in hans doft.

"Vad gör du här?" Efter frågan drog han ifrån, och tittade besviket på mig, som om den frågan var uppenbar, men det var den inte. "Jag kommer inte klara av att säga hejdå ytterligare en gång till." Mumlade jag, och hans händer försvann från min midja. Han backade besviket två steg bakåt, och sedan gick han därifrån. Lämnade mig för den andra gången. Ledsamt kollade jag på honom, tills han rundade hörnet och försvann.

Min mobil plingade till. Jag drog bort min fokus från Jace och läste sms:et Joline skickat. Jag log svagt och klickade mig in på vår konversation.

Joline, 13:24;
Fest ikväll med mig och Del, hos Caleb?

Jag, 13:26;
Mer än gärna.

Jag ska glömma Jace för kvällen, åtminstone försöka. Jag kan inte låta honom kontrollera mig, han får inte göra det. Jag kommer aldrig få min egen vilja genom.

--

Alltså shit vad dåligt kapitel. Jag borde inte skriva när jag är trött haha. Det blir bara sämre då.

HEJA FRANS HEJA FRANS! I LOVE YOU!!