THE BAD BOY

37

May's perspektiv

Jag hade bestämt mig för veckor sedan att jag skulle åka till Lexi, men det hade aldrig blivit av. Hon hade aldrig ringt, eller ens smsat, hört av sig huvudtaget. Jag hade till och med trott att något hänt henne, men enligt Simon var allt bra, tills de nästan låg med varandra. Och att Jace fått för sig att åka dit och skaka om hela situationen. Hans kärlek för Lexi börjar bli stor, och det syns tydligt att han älskar henne, mer än något annat.

Med en skakande hand och rangliga ben knackade jag löst på dörren, hem till Lexi. I Dallas. Jag svalde nervöst och en snabb tanke av att jag skulle springa tillbaka till flygplatsen fick mig att tveka. Ska jag vända tillbaka, och kanske aldrig höra av från Lexi igen, eller prata med henne? Det första alternativet lockade mycket, men plötsligt öppnades dörren, och en chockad Lexi stod där, i sin pyjamas.

"Hej", sa jag lågt, nästan som en viskning. "Varför har du inte ringt?" Rakt på sak, var min idé. Men det kändes dumt. Oerhört dumt.

"Alltså jag .. jag vet inte, May. Jag har inget att skylla på." Skrattade hon tyst med tårar i ögonen. Hennes ord gjorde ont. Jag var otroligt känslig i denna stund, och det hon sade, var egentligen inte ens dumt. Eller? Kanske. "Jag träffade Jace. Och han .. han är kvar här, hemma hos mig. Just nu."

"Du skulle ringt." Mumlade jag med ilska i rösten. Hon suckade tyst i en nick. Antagligen höll hon med.

"Du kunde ha tagit initiativet till att ringa. Varför skulle just jag-"

"Sluta! Förstår du inte? Jag saknar dig! Jag har ingen där hemma, jag behöver dig, Alexia!" Sa jag upprört, och lät tårarna falla ner längs mina kinder. Att jag sa hennes riktiga namn, Alexia, fick henne att ta ett steg tillbaka och snyfta tyst. Likt mina tårar rann hennes, ner för hennes ljusa kind. "Jag borde inte ens kommit hit. Det var ett misstag. Hejdå." Viskade jag, och började med snabba steg gå ner längs gången upp till hennes hus. Hennes steg hördes svagt bakom mig, och likadant hennes röst som sa mitt namn, gång på gång. Plötsligt vändes jag om och ett par små armar omfamnade mig. Jag kramade henne inte tillbaka, jag var för svag. Jag orkade inte.

"Lämna mig inte, så som jag lämnade dig. Det kommer aldrig hända igen," sa hon och mötte min blick med ett svagt leende. Jag skrattade kort, och lågt eftersom min näsa var täppt. "Du är min bästa vän."

--

Hejsan alla!
Vill bara klargöra en otroligt liten grej, men vissa stör sig typ på det, hehe. I första kapitlet skrev jag att Jace hade bruna ögon, o i tredje råkade jag skriva blåa, men jag har ändrat det nu. Det blev fel! Det räcker med att en kommenterar det, och inte typ tio. Jag menar inget illa, absolut inte! Det kan bara vara lite jobbigt ibland, att påpeka alla fel liksom. Men i alla fall, det räcker med att en säger det, för jag läser alla kommentarer, men glömt att ändra. Nu har jag gjort det i alla fall. Hoppas ingen tog illa upp, ni är bäst!

Och tack så sjukt mycket för så många läsare jag fått! Ni är så himla bra! Förlåt för dålig uppdatering! Men jag har varit upptagen, har varit iväg osv. Hoppas ni har eller haft ett bra sommarlov än så länge! xx