THE BAD BOY

13

Lexi's perspektiv

Kvällen led mot sitt slut, vilket jag var ganska glad över. Simon har velat komma närmre mig än någon någonsin varit, vilket känns konstigt, annorlunda. Han slänger in små söta kommentarer då och då, och det kan även bli för mycket ibland. Men han är väldigt snäll, och charmig på sitt eget sätt.

"Det var trevligt att träffa dig, Lexi", sa han och kollade på mig. Hans gråblåa ögon lyste i månens sken, det skapade en mysig stund. "vi får träffas någon mer gång."

"Ja, det får vi göra, Simon." Jag nickade och log smått. Han reste sig upp med hjälp av händerna och gick långsamt mot dörren, innan han vände sig om.

"Jag skulle lätt kunna ha dig som flickvän." Jag kliade mig obekvämt i nacken och vek undan blicken. Sådana här kommentarer får mig nervös och obekväm.

"Simon.."

"Jag vet. Jace skulle döda mig om han fick reda på vad jag sa." Jag drog ihop mina ögonbryn. "Jace är en av mina vänner, vi hänger i samma kretsar typ." Jag nickade oförstående, men brydde mig inte om att fråga följdfrågor. "Han pratar mycket om dig, tillexempel att du är extremt vacker, och förstående." La han till. Jag kollade generat ner i mitt knä och gav honom en nick.

Han stängde igen dörren tyst och stegen från trappan tonade ut.

***

När klockan slagit tolv hördes små ljud, från mitt fönster. Irriterat rullade jag upp rullgardinen och kollade mig förvirrat omkring. Jag öppnade fönstret lite på glänt och blickade ut över det kolsvarta området.

"Lexi.." Rösten var tyst, nästan sorgsen. "Kan du komma ut? Det är Jace."

"Eh, klockan är tolv", viskade jag, omedveten om han hörde. Han suckade och upprepade samma mening: kan du komma ut?

Jag satte på mig ett par mjukisbyxor och en hoodie, och smög ner till nedervåningen. Till min förvåning hade mamma och pappa redan lagt sig, eftersom de brukar somna runt ett.

Försiktigt öppnade jag den gråa ytterdörren och klev ut i det kalla mörkret, som skapade en svag rädsla. Aldrig har jag tyckt om mörker.

Jace stod runt hörnet, lutandes mot väggen och mobilen i händerna.

"Hej", viskade han, och kollade på mig, trots att vi knappt såg varandra.

"Ville du något eller?" Gäspade jag och blinkade några gånger. Han suckade och drog handen genom sitt bruna ostylade hår.

"Jag behöver bara prata med dig." Viskade han och tog ett steg närmre. På min arm, där han lade sin hand, brändes det. En värme spred sig genom hela kroppen.

Han tog ytterligare ett steg närmre mig, nervositeten byggdes sakta upp inom mig. Han lade sin hand på min kalla kind, och hans ansikte närmade sig mitt. Jag svalde, hårt, och flackade runt med blicken. Hans läppar snuddade vid mina, men jag drog ifrån. Jag backade några steg och kollade förvånat på honom.

"Prata?" Jag upprepade hans ord. En rynka bildades på hans panna.

"Kanske inte prata, men jag trodde du förstod."

"Förstod vadå?" Jag höjde på ena ögonbrynet och la armarna i kors.

"Äh, det var inget. Glöm att detta ens hände." Med det sagt gick han snabbt därifrån, med osäkra steg.

"Jace, vänta!" Ropade jag och sprang efter honom.

Han vände sig snabbt om och kollade frågandes på mig. Jag la mina armar runt hans nacke och tryckte mina läppar mot hans. Till en början besvarade han den inte, eftersom han var chockad, precis som jag var innan. Chockad. Det är vi båda just nu, och ärligt talat vet jag inte varför jag gjorde det här. Om det var ett misstag vet jag inte, men förmodligen var detta det.

Vad fan gör jag? Vad har jag gjort?

Jag har skapat känslor som inte ens finns där, jag har inga känslor för Jace. Inte på det sättet.

***

Ughh vilket dåligt kapitel :(