THE BAD BOY

34

Lexi's perspektiv

Dagen var kommen. Dagen då balen inträffade, och jag kunde inte bli mer nervös än vad jag redan var. Det kändes som att allt i min närhet var negativt, jag ville inte ta mig ur sängen.

"Du måste upp nu, fixa dig", hade mamma tjatat halva dagen, enda sedan klockan tio i morse, tills nu, klockan kvart över fem.

Adam skulle hämta mig vid halv nio, för att sedan åka till lokalen där balen hölls. Det var några timmar kvar, men ändå hade jag lyckats stressa upp mig tillräckligt för att ligga i sängen hela dagen.

Det var en dag sedan Jace satt gråtandes i min säng, förstörd över någonting jag förmodligen aldrig kommer få reda på. Han hade somnat bredvid mig, men sedan lämnat mig på natten. Han hade inte sagt hejdå, inte lämnat en lapp eller ett ynka sms. Ingenting. Vart han var, ville jag mer än gärna veta, och vad som egentligen hänt. Sorgen han hade i blicken, fick mig oerhört orolig, och likaså ärren efter något vasst på armen. Han mådde inte bra; inte alls.

Med en suck slängde jag benen över sängkanten, och gav täcket en blick där Jace hade suttit. Jag satte händerna på varsin sida om mig och ställde mig upp, nära på att trilla efter den hastiga rörelsen. Ett hest och lågt skratt hördes inifrån toaletten, som hade dörren in till mitt rum. Jag drog ihop ögonbrynen och öppnade försiktigt dörren som stod på glänt, kikade in efter någon som befann sig där.

"Adam, vad gör du här?" Muttrade jag. Det räckte att jag ens skulle gå på balen med honom, att bli tvingad dit. Ett svagt leende hade han på sina läppar, och blicken var lekfull.

"Varför skulle jag inte vara här?" Jag suckade åt hans fråga som svar, och vände mig om för att gå. Jag stannade i rörelsen och vände mig om för att fråga om hur länge han faktiskt varit där inne, men blev stoppad av honom. Han stod precis intill mig, för nära. Hans nästipp nuddade nästan min. Han drog sin hand löst längs min arm, vilket fick mig att rysa och kippa svagt efter andan. Aldrig hade det känts såhär tidigare. Hans blåa ögon kollade rakt in i mina, på ett mjukt sätt. Han log svagt, och håret fladdrade svagt i vinden från det halvöppna fönstret.

"Var inte så spänd, Lexi." Mumlade han tyst. Jag svalde hårt. Det kändes som att han lämnade brännmärken efter hans beröringar, kanske var det jag som sökte kärlek, att bli älskad. Kanske var det därför jag reagerade som jag gjorde. "Ta det lugnt, jag ska inte göra något. Inte mot dig, aldrig."

Jag ville så gärna tro på orden han sa, men ändå fanns känslan av att han ljög, att han ville krossa mig, mitt itu.

"Jag kan inte", viskade jag, alldeles för nära hans läppar. Han varma andedräkt nådde mina läppar, och frestelsen att kyssa honom var jag tvungen att trycka bort. Jag kunde inte, det kändes förbjudet.

"Såklart du kan, Lexi. Våga", viskade han lågt. Försiktigt nuddade hans läppar mina, och i en rörelse låg jag under honom på sängen. Ingenting hände, allt han gjorde var att kolla på mig, inspekterade.

--

Klockan hade precis slagit kvart över åtta, en kvart tills Adam skulle komma. Han hade lämnat vid fem i halv sex, alltså hade han bara varit här i tio minuter. Han hade lämnat med ett leende på läpparna, även jag. Varför vet jag inte.

Jag studerade mig själv i spegeln, det var så magiskt. Kanske det inte skulle bli så dåligt trots allt. Klänningen var rosa-persikofärgad, med silvriga paljetter upptill, som sakta tonade ut ju längre ner det kom. Den var verkligen vacker, jag kände mig vacker. Håret hade mamma hjälpt mig med, det hade också blivit bra, även sminket.

Ett pling från dörren fick mig att rycka till, och nervöst gå ner för trappan med klackskorna i handen. Jag satte på mig dem innan jag öppnade. Adam hade öppen mun och flämtade till, och strax därefter fick han ett svagt flin klistrat på sina läppar. Han såg så stilig ut, så vacker. Det mörka håret var stylat, och en ros i samma färg som min klänning hade han i den lilla fickan på ena sidan av bröstet.

"Ni har en väldigt vacker dotter", sa han drömmandes och log stort mot min mamma, och pappa som stod misstänksamt bakom mamma och kollade på Adam. Pappa nickade kort, och mamma tjöt högt.

"Ställ er bredvid varandra så jag kan ta ett kort!" Utbrast hon.

--

I nästa kapitel får ni läsa om balen, vad som händer och så vidare. Därför blev det ett lite kortare kapitel idag, och ganska tråkigt.