THE BAD BOY

8

Lexi's perspektiv

Jag satte mig ner på min nybäddade säng och kollade ut genom fönstret. Det var mulet ute, ingen sol syntes till, det var endast ett tjockt lager av moln som täckte himlen. Regnet smattrade mot den tunna glasrutan.

"Lexi, du har besök." Sa pappa och stack in huvudet i mitt rum. Hans ton var nedlåten, nästan ledsen. Med en suck ställde jag mig upp och gick med tunga steg ner för trappan.

Förvånat lutade jag mig mot väggen i hallen, och kollade på Jace framför mig. Hans hår var blött, det droppade vatten som sedan landade på hans ansikte.

"Vad vill du, Jace?" Frågade jag med en tung suck. Han öppnade munnen, men stängde den lika snabbt igen. Ett snett leende tog plats på hans läppar, vilket fick mig att slappna av.

"Jag var uttråkad, ensam. Så jag gick hit." Sa han och kliade sig i nacken. Ett tyst och kort skratt flög ur min mun, samtidigt som jag studerade honom. Jag nickade och gjorde en gest som visade att han kunde gå in. "Jag har alltid undrat hur du bodde."

Jag gav honom en frågande blick och höjde på ena ögonbrynet, vilket fick honom att le.

"Alltid?" Frågade jag skeptiskt, och han skrattade.

"Sen du flyttade hit. Du är typ annorlunda, äh, inte vet jag. Men alltså, du är snäll." Sa han snabbt och satte sig ner på min säng. Jag nickade, trots att jag inte förstod.

Jag vände min blick mot fönstret, regnet fortsatte att ösa ner. En tystnad uppstod, i några minuter, innan han öppnade munnen.

"Jo, alltså det är en grej jag vill prata med dig om", sa han osäkert, och vände ner blicken på marken. Jag nickade, medveten om att han inte såg. "du vet May?"

"Ja." Svarade jag kort, jag vågade inte ta upp att det var hans syster.

"Hon, eh, är inte min riktiga syster. Jag är-"

"Riktiga?" Frågade jag och gav honom en skeptisk blick.

"Låt mig prata klart." Sa han och kollade upp på mig. Han mötte min blick, vilket fick mig att bli varm i hela kroppen. "Jag är adopterad. Det är ganska komplicerat, det finns så mycket jag vill säga." Jag nickade, och satte mig jämte honom på sängen.

Hans vanligtvis glada blick har blivit dyster. Jag gav honom ett svagt leende, lät honom prata på utan att jag avbröt.

"Jag träffade en tjej igår, Annabelle heter hon. May har berättat en historia för henne, som inte ens var sann. Anna sa att jag skämdes över May, när sanningen egentligen är att May skäms över mig. För att jag har haft ett jobbigt förflutet, och är adopterad." Berättade han. Långsamt nickade jag, för att visa honom att jag förstod. Han log ett vänligt leende och tog sin hand i min.

Jag kollade ner på våra sammanflätade fingrar innan jag vände min uppmärksamhet mot Jace igen.

"Men varför skulle May skämmas över dig?" Frågade jag.

"Ingen aning, Lexi. Det har jag aldrig fått ett helt utvecklat svar på." Mumlade han och vände blicken mot väggen. Jag suckade.

***

När klockan slagit halv sju lämnade Jace mig ensam kvar på mitt rum. Hans kompisar skulle komma hem till honom ikväll, de skulle ha något i stil med grabbkväll.

Mina tankar gick över till Kelly. Hon åkte hem igår, men har inte hört av sig sedan dess. Utan tvekan ryckte jag åt mig min mobil som låg på nattduksbordet och ringde henne. Flera signaler gick, tillslut svarade hon.

"Det är Kelly." Bara av att höra hennes röst fick mig att bli glad.

"Hej Kelly, det är Lexi." Log jag.

"Du, jag har inte tid att prata nu. Men vi hörs, hejdå." Jag hann inte svara innan hon lade på. Irriterat lade jag tillbaka mobilen och ännu en suck flög ur mina läppar.

Jag reste mig upp och tog fram min silvriga dator. Snabbt skrev jag in Netflix och valde en film som lät bra. Jag lutade mig bak mot kuddarna i min säng och fokuserade på filmen som börjat.

***

Ännu ett kort kapitel.... Jag blir så trött på mig själv för att jag skriver så korta kapitel. Men jag har ingen aning vad jag ska skriva om.

Förresten så har jag pausat min bok I Want You för att inspirationen försvann helt.

Men iallafall, hoppas ni haft en bra dag än så länge! Och Glad Påsk :)