THE BAD BOY

43

Lexi's perspektiv

Följ ditt hjärta, hade Simon sagt igår kväll. Ärligt talat, hade jag varit säker på vem jag velat vara med ett tag tillbaka. Han gav mig den kärleken jag ville ha, han var så underbar. Och ikväll, skulle jag berätta det för honom, äntligen.

"Mamma, pappa." De vände sin uppmärksamhet mot mig, och genast kände jag mig nervös. "Eh, måste ni vara hemma ikväll? Jag ... jag .."

"Vi ska hem till några arbetskompisar, men du vill inte med då, Lexi?" Frågade pappa och reste sig upp från den gråa soffan.

"Nej, jag stannar hemma", mitt leende blev större än någonsin. Jag skulle få ha ensamtid tillsammans med killen jag ville vara med. Lyckan sprudlade inom mig, och jag skrattade glatt.

"Jaså, men du vet att killar är förbjudna när vi inte är hemma. Du får absolut inte ha ..."

"Nej, jag ska inte mamma!" Utbrast jag. Jag stirrade på mina föräldrar, innan jag rodnandes sprang upp på mitt rum.

Förlåt mamma, men jag kan inte lova något..

Jag studsade ner i sängen och ringde upp May så fort jag kunde. Jag var såklart tvungen att berätta vad som skulle hända ikväll, det hade jag lovat henne.

"Hej, det är May!" Så fort hon svarade tjöt jag lyckligt. Jag längtade så mycket.

"Ikväll händer det!" Tjöt jag och fnissade. Jag kunde se henne framför mig hur en rynka hade bildats mellan hennes ögonbryn. "Jag tänker bli tillsammans med killen jag vill ha!"

"Jag är så glad för din skull, Lexi! Imorgon måste du berätta allt, och ta det lugnt ikväll förresten", skrattade hon. Jag himlade med ögonen och lade mig ner på sängen.

"Men jag måste bara ta reda på en sak, innan jag vet om han är den rätte."

--

Ikväll skulle han komma över, om exakt trettiosju minuter. Jag hade varit galen hela dagen. Jag var så exalterad. Kunde det inte bara hända nu! Jag ville så gärna kyssa honom, så som jag aldrig gjort förr, och berätta hur mycket han faktiskt betydde för mig. Jag kunde inte vänta längre!

Jag kramade om mamma en sista gång innan de försvann ut i mörkret. Bilens motor startades sedan, och bilden rullade härifrån. Min puls började höja sig mer än någonsin, jag kände mig nästan svimmfärdig.

Tjugo minuter kvar.

Min blick gick knappt att slitas ifrån varken från klockan eller från vår uppfart där hans bil snart skulle köra upp.

Mitt hår hade jag satt upp en hästsvans, och ett par slitna jeans och en röd tröja hade jag på mig. Kanske var det för slappt, eller för vardagligt? Skulle jag klä upp mig, som kanske en prinsessa? Mina tankar hade hysteriskt snurrat runt i min hjärna hela dagen. Det gick inte att få stopp på dem.

Precis när jag skulle lämna vardagsrummets soffa körde han upp på uppfarten. Hjärtat började slå som aldrig förr och blodet rusade runt i mina ådror, fortare än någonsin. Det snurrade läskigt i hjärnan. Och efter bara någon sekund plingade det på dörren. Jag skrek till och försökte lugna mig själv. Vad händer med mig egentligen? Jag tog ett djupt andetag, innan jag öppnade dörren och mötte hans bruna ögon. Det bruna håret var rufsigt, och han hade på sig ett par svarta jeans, till en vit t-shirt. Hans magmuskler lös svagt igenom tröjan, vilket fick mina kinder att blossa upp.

"Hej. Vad vacker du är", viskade han flirtigt i mitt öra, medan hans hand placerades långt ner på min svank. Han kysste mig mjukt, och pussade mig sedan löst på näsan. Jag skrattade tyst och drog mina naglar längs hans magmuskler som spändes så fort jag rörde dem. "Bli inte för upphetsad nu, baby." Skrattade han och snurrade runt mig i en enkel snurr.

"Ska försöka," log jag. Hans ögon lyste drömmandes och av lycka. Kände han verkligen så för mig? Tanken av att han var här, med mig, fick hjärtat att hoppa över ett slag.

"Får jag komma in, eller ska vi stå här hela kvällen?" Flinade han och smällde till mig på rumpan. Jag hummade och gick ut i köket.

--

Vi hade ätit pizza, och haft en trevlig stund. Det kändes så rätt. Han var den jag ville vara tillsammans med.

Jag lade mig ner i sängen och kollade in i hans tindrande ögon. Hans konturer i ansiktet lystes upp av den svaga lampan som var tänd, han var så vacker.

"Kom du ihåg den gången jag kastat sten på ditt fönster och bett dig komma ut mitt i natten?" Skrattade han och drog mig närmre honom. Hans armar kramade om mig. Våra ansiktet var knappt tre centimeter ifrån varandra, och varje gång han andades nådde hans luft min näsa. Jag kunde tydligt känna hans hjärta banka, och bröstkorgen som höjdes upp och ner.

"Du hade kysst mig, men jag tryckte ifrån. Sen sprang jag efter dig, och kysste dig." Log jag och tänkte tillbaka till den stunden, hur jag kände. Allt hade blivit så annorlunda.

"Jag var förbannad på dig då", skrattade han så att de små smilgroparna syntes. Jag nickade svagt och blundade, inte för att jag var trött, utan för att förbereda mig för vad jag skulle säga nu.

"Jace... älskar du mig?" Frågade jag, osäkerheten hördes tydligt. Jag vågade inte röra mig, jag var rädd över vad han skulle svara.

"Lexi, du vet mycket väl om att jag är helt olik dig," mumlade han. Nervositeten byggdes sakta upp inom mig. Vad skulle han säga här näst? Att han inte alls älskade mig, eller ens tyckt om mig? "Känn mitt hjärta", fortsatte han och placerade min hand över hans hjärta. "Det slår för dig, och jag älskar dig, Lexi."

--

Don't worry, det är inte slut än, även fast det kanske var ett bra slut? Eller? Det kommer något kapitel till, om t.ex vad som mer hände denna kvällen ( ;) ) osv. Vad tycker ni?