THE BAD BOY

25

Lexi's perspektiv

Att jag kom tjugo minuter för tidigt till första lektion är inget ovanligt. Det är något som är ganska skönt, man slipper skynda sig att hämta sina grejer en minut innan, och att läraren ska slippa bli sur för att man råkade komma tio sekunder för sent. Dessutom är det ett bra tillfälle att tänka över på saker man i vanliga fall inte hinner göra, men i mitt fall blir jag bara deprimerad. Balen, Jace, flytten. Allt känns så komplicerat och jobbigt, jag är komplicerad.

Med mappen tryckt mot bröstet gick jag in i klassrummet efter vår lärare, Mariah, som faktiskt är en av de snällaste lärarna på skolan. Mitt första intryck var tvärtemot, först hade jag föreställt mig att hon var en snobbig och sträng tant som halvt sov på lektionerna, men jag hade helt fel. Hon är snarare tvärt om.

"Godmorgon, Lexi. Trevligt att du åtminstone kommer i tid, eller att vi har en ny i klassen som känner för att komma tidigt." Log hon fram och rättade till glasögonen som åkt ner en bit på näsan. Det sandblonda håret var uppsatt i en lös hästsvans, och en blommig långklänning hade hon på sig. Det passade bra på henne, hon såg mycket yngre ut.

Jag sjönk ner på stolen längst bak och studerade en tjej som rusade in i klassrummet, andfått. Antagligen trodde hon att vi redan börjat, med tanke på att hon sprang hit.

"Vad trevligt att du bestämde dig för att komma hit, Annie. Tidigt för en gångs skull också", sa Mariah glatt och skrattade tyst. Jag fnissade till och fick en undrande blick av tjejen, Annie. Genast vände jag blicken ner på mitt knä och pillade på min ljusrosa tröja. En tyst, nästan nervös, harkling hördes lågt bredvid mig, och snabbt kollade jag upp på Annie som precis var påväg att dra ut stolen bredvid min.

"Kan, eh, jag få sitta här?" Hennes nervösa stämma fick mig att nicka och ge henne ett svagt leende, vilket verkade få henne att mjukna upp.

Snabbt fylldes folk på, elev efter elev rusade in och drog ut stolen så det gnisslade mot golvet. Varje gång rös hela jag, eftersom det är ett sådant obehagligt ljud, som skapar rysningar. Mariah satte snabbt igång med lektionen och knappt någon lyssnade, inte ens jag. Sedan jag kom hit, till Dallas, har jag knappt kunnat lyssna på lektionerna, vara närvarande. Mina tankar flyger åt sitt eget håll, vilket får min hjärna att snart explodera av alla tankar.

Dörren in till klassrummet flög upp och in kom två killar stormandes. Mariah gav dem en allvarlig blick, vilket fick mig att hänga med på vad hon menade. De kom ofta försent, kanske skolkade, var skolan så kallade "bad-boys", usch fyfan vad jag hatar det ordet. Tanken på att de ligger runt, supar och förlorar kontrollen på fester får mig att må illa. Att de krossar tjejers hjärtan, man kan aldrig bestämma över sina känslor, så det är inte alls rätt åt dem. Ingen förtjänar sitt hjärta krossat, ingen.

Killen med mörkbrunt hår och med de blåa ögonen som intensivt sökte efter en plats att sitta på. Han gav en av tjejerna i klassen en blick - som jag inte kan namnet på - och log ett flirtigt leende. Hon rodnade. Stolen bakom mig drogs långsamt ut, och strax därefter hördes en svag duns, antagligen satte han sig ner.

"Så, eftersom du Adam, och Brad -" Joline's pojkvän. "- kom alldeles för sent, får ni ta hem boken och läsa tills imorgon." Att straffet skulle vara så lite hade jag förväntat mig, inte något fängelsestraff. Mariah är snäll, och det vet säkert de flesta här inne också. Hon skulle aldrig ge någon en timmes kvarsittning, eller tvinga någon att gå till rektorn, endast vid vissa tillfällen skulle jag kunna tro. Men inte alls ofta. Däremot är hon inte blyg, eller rädd över vad eleverna ska tycka om henne, hon gör sitt jobb och det är inte mer med det. Hon gör sitt bästa. "Okej?"

"Okej", muttrade den mörkhåriga killen bakom mig. Efter det Joline berättat är Brad blond, så alltså är Adam den mörkhåriga. Han är lik Jace, i alla fall till utseendet. Om han har ett sådant skiftande humör som Jace har, har jag ingen aning om. Jace är speciell på sitt eget sätt, både bra och dåligt. Han har lätt för att såra någon, hitta de svaga punkterna, skada någon inombords, vilket inte alls är några bra egenskaper. "Förresten, vem är du?" Den flåsande andedräkten kändes tydligt mot min nacke, det fick mig att stelna till. Han tryckte sitt pekfinger långt ner på min rygg, för att försöka fånga min uppmärksamhet. Jag ryckte endast till, vände mig inte om, försökte att ignorera tanken på att han har huvudet mot min nacke, nästan i alla fall. Han suckade tyst och vände sig sedan tillbaka, antog jag. Han gav upp, förhoppningsvis.

--

So damn tired. Fuck school, usch. Godnatt.