Timmarna går, minuterna blir allt fler och sekunderna känns alldeles för långa. Med blicken på min älskade och handen i hans, funderar jag på om han någonsin kommer att vakna. Om han någonsin kommer att öppna ögonen igen. Jag funderar på vad jag vill säga först, om jag ska berätta hur mycket jag har saknat hans fina ögon och hans prat om allt som inte intresserar mig. Eller om jag ska be om förlåtelse för att jag nästan tvingade iväg honom på den resan som fick honom att hamna här.
Det var den 20 Oktober som olyckan skedde. Min fina Felix var på väg hem från en studieresa med sin klass. De flög ett flygplan och höll på att landa när något gick snett. De störtade rakt ner i marken, vilket jag har svårt att förstå. Jag förstår knappt vad som hände, det ända jag vet är att min Felix är skadad. Så skadad att han inte öppnat ögonen på alldeles för länge. Han fick turen att överleva tillsammans med några andra, medan resten avled på plats eller senare av sina skador.
Nu, två veckor senare, har han fortfarande inte vaknat upp och för varje dag som går blir jag allt mer orolig. Rädslan över att han inte kommer vakna blir större och ångesten äter upp mig inifrån och ut. Felix ville egentligen inte alls åka på denna resa, han ville verkligen inte det då hans rädsla för umgänge med sin klass var stor. Men jag fick honom att åka, för jag var säker på att det skulle bli ett minne för livet för honom. Om jag bara hade låtit honom stannat hemma, då hade jag suttit hemma i soffan med Felix i min famn.
Jag suckar tungt och ser på honom. Huden har bleknat ännu mer och har inte alls den lyster han hade då han var vid medvetandet. Han är sig inte lik, men ändå lika vacker. Min vackra Felix.
Klockan 23:07 sjunker jag ner i soffan i vårt egna hem, den soffa vi spenderat många timmar i under de regniga dagarna och långa nätterna. Felix har ingen annan förutom mig. Hans föräldrar flyttade till USA när han var 16 år, hans släkt bor i England då det var där han föddes. Vänner har han inte, för han är enormt folkskygg och har otroligt svårt att finna tillit hos människor. Men jag älskar honom för det, jag älskar allt med honom och jag vet att han älskar mig likaså.
Försiktigt lägger jag mig ner i soffan och tar tag i den blåa filten med vita stjärnor på, den filt som Felix verkligen älskar. Jag vet inte varför han fattat tycke för just den filten, men han har behandlat den så som ett barn behandlar sin snuttefilt.
Jag drar den över mig, lindar den runt om mig - vill ha den så nära jag bara kan. Den luktar Felix blandat med te, han älskar te likaså. Satt alltid inlindad i denna filt med en kopp te, det spelade ingen roll om det var mitt på en sommardag eller en vinterkväll, han hade den ändå.
Minnena av honom får ett leende att bilda sig i mitt ansikte samtidigt som tårarna letar sig ner för mina kinder. Jag saknar verkligen honom, jag saknar honom något otroligt mycket.
En hög ringsignal ekar genom rummet och jag slår förvirrat upp ögonen, måste ha somnat i denna soffa. Mitt nyvakna jag tar lång tid på mig att koppla vart ljudet kommer ifrån, men när det slår mig att det är min mobil kastar jag mig snabbt över den och svarar utan att se vem det är.
"Enestad." Svarar jag snabbt, så som jag alltid svarar.
"Oscar Enestad?" Yttrar en obekant röst i luren och jag nickar häftigt.
"Ja, det är jag."
"Jag ringer om Felix Sandman, du står som den första personen att ringa om något händer." - mitt hjärta rusar iväg, något har hänt med Felix och jag vet inte om det är positivt eller negativt. - "Det är så att han har vaknat inatt, för några timmar sedan och vi skulle önska att du kom hit. Men Fe-" Mer hör jag inte då glädjen sprider sig inom mig och jag lägger snabbt på samtalet. Mitt leende är enormt och tårar av lycka lämnar mina ögon. Jag reser mig upp från soffan, struntar i att byta kläder då jag ändå har gårdagens kläder på mig. Snabbt är jag framme i hallen och skyndar mig på med skorna, struntar i jackan trots att det är tidig morgon och minusgrader.
Men kylan är inget hinder för mig, jag rusar ner för trapporna då det skulle ta alldeles för lång tid att vänta på en hiss. Jag rusar ut på gatan, ägnar ett kort ögonblick till snön som faller ner från himlen innan jag fokuserar på vägen till sjukhuset. Lyckligtvis ligger det inte allt för långt bort, men vägen dit känns som evigheter. Människor går i vägen och jag ber inte ens om ursäkt när jag puttar undan dem för att själv ta mig snabbare fram.
När jag väl når sjukhusets dörrar slår mitt hjärta snabbt av glädje och ansträngning. Så här kvickt har jag inte sprungit på länge.
Jag tar mig upp för trapporna och saktar ner farten när jag når femte våningen som Felix ligger på. Flåsandes går jag fram till hans dörr där en man i vit rock står, hindrar mig från att kliva in.
"Kan du flytta på dig?" Ber jag och försöker se in i fönstren.
"Enestad?" Frågar mannen och jag kopplar rösten direkt till den jag hörde i telefon.
Jag nickar och ger upp i mina försök med att komma förbi, han flyttar sig inte.
"Jag försökte berätta detta i telefon, men du var för snabb med att lägga på, om inte snabbare med att ta dig hit." Han ler svagt och rätar till papperna han håller i sin famn. "Vi kan sätta oss ner." Föreslår han och jag ger honom en underlig blick.
"Men jag vill träffa min pojkvän?" Frågar jag osäkert och han sänder mig en otydlig blick varpå han placerar sin hand över min axel och leder mig till stolarna på andra sidan av korridoren. Försiktigt slår han sig ner och ofrivilligt gör jag detsamma.
Jag flyttar blicken till rummet, lyckas se in mellan gardinerna och det första jag ser är Felix vackra ansikte - med ögonen öppna. Mitt leende blir enormt och tårarna trycker på bakom ögonlocken. Han är verkligen vaken.
"Det är så här att Felix slog sig väldigt illa, de fysiska skadorna kommer återställas normalt men det är dessvärre med de psykiska." Förklarar mannen vars namn jag inte vet.
"Men det klarar jag, jag gör allt för att han ska må bra." Yttrar jag utan att slita blicken från min vackra pojkvän. Han ser så oförstående ut där han ligger med huvudet upphöjt och ser på allt runt om sig.
"Det är inte något du kan påverka Oscar. Felix har slagit i sitt huvud, han minns inte mycket. Han har drabbats av minnesförlust."
Mitt leende försvinner direkt från ansiktet och den oförstående blicken Felix ser med får genast en annan uppfattning hos mig. Ser han ut så för att han inte vet något annat? Minns han ingenting?
"V-va? Han minns väl mig?" Får jag ynkligt ur mig och vänder blicken till mannen vars ögon ser sorgset på mig.
"Han har svaga minnen kvar av sin barndom, men känner inte till någon av de namn vi har nämnt, där är ditt namn medräknat. Han vet att han heter Felix och är 18 år, han säger att han bor i ett litet gult hus. Men enligt den adress han står skriven på så bor han i en lägenhet med dig." Berättar han och jag försöker frenetiskt svälja bort klumpen i min hals.
"Han bodde i ett litet gult hus när han var ett barn." Får jag lågt ur mig och viker bort blicken från min fina pojkvän, som inte minns mig - sin egna pojkvän och sambo.
"Jag beklagar Oscar, men det finns inget vi kan göra mer än att hoppas på att minnena kommer tillbaka."
Jag nickar långsamt och ser tillbaka på Felix igen, ser hur hans läppar rör sig i en långsam takt och hur han för handen till sitt huvud. Ser hur hans ögon som saknar den där glöden de förut hade, följer något och stannar sedan till. Han skakar på huvudet så att det sandfärgade håret rör sig harmoniskt över pannan.
Vad ska jag göra nu?
__
Hoppas ni kommer att gilla den här, för jag är verkligen enormt taggad på den!😍
