Felix perspektiv
Vistelsen på restaurangen blev lång, strax innan stängning lämnade vi lokalen och begav oss istället hem till Oscar, trots att klockan närmade sig tolv. Men ingen av oss vill inte riktigt lämna den andre, även om det inte är för alltid. Jag beger mig hem imorgon och Oscar blir kvar här.
Allt känns så oerhört naturligt med honom, det känns inte alls som att min hjärna glömt bort honom. För även om jag inte minns våran tid tillsammans så minns jag på något sätt honom, hans personlighet och doft.
"Felix." Yttrar Oscar från det hörn i soffan han sitter i. Vi befinner oss i Oscars soffa, i ett varsitt hörn med ryggarna mot armstödet och benen lätt snuddade vid varandra.
Jag lyfter min blick från mitt knä och ser in i hans livfulla ögon. Ett svagt mumlande ja ger jag ifrån mig och ler snett.
"Hur vill du att allt ska gå till?" Frågar han varsamt och ställer ifrån sig sitt vinglas. Oförstående jag rynkar jag på pannan.
"Gå till med vad?" Frågar jag och Oscar sänder mig ett snabbt leende varpå han blir allvarlig igen.
"Med oss, vill du liksom att vi bara är vänner och ser vart vi hamnar sen eller vill du försöka leva som du gjorde strax innan olyckan? Alltså vi behöver inte flytta ihop än, men liksom.. Inte bara vara vänner och ja, jag vet inte." Yttrar han nervöst och ritar med pekfingret små cirklar över sitt jeansklädda lår.
Jag suger in mina läppar i munnen och ser bort från Oscars eftertryckliga blick. Egentligen vill jag fortsätta leva så som jag levde innan olyckan, jag vill få tillbaka det liv jag hade för jag verkade trots allt vara lycklig och jag hade nästan allt jag kunde önska mig. I det liv jag lever nu känner jag inte speciellt mycket lycka, jag lever inte i sorg och hopplöshet men jag är ändå inte glad. Oscar är den enda som har fått mig att känna något extra och som att livet har en betydelsefull mening. Honom vill jag ha kvar i mitt liv, men jag vet inte som vem.
"Uhm." Får jag osäkert ur mig och finner Oscars blick igen. Han ser ännu mer osäker ut, nästan rädd och jag får lust att dra in honom i min famn för att lugna ner honom. "Alltså jag tror att jag, eller alltså jag känner inte likadant när jag är med Noah som när jag är med dig. Och Noah är min vän, men du, alltså du känns typ inte som bara en vän och det kanske skulle kännas konstigt att fortsätta träffa dig och se dig som en vän. Jag vill inte hoppa in direkt i något förhållande, det skulle också kännas konstigt. Vi kan ju ta det lugnt och så, typ som man gör i början när man, eh, ah känner något för varandra?" Min röst är svajig och mina kinder har hunnit hetta upp något enormt. Osäker på om mina ord är förståeliga sjunker jag längre ner i soffan och ser blygt upp på Oscar som betraktar mig med ett leende på läpparna.
Han nickar tillslut och efterföljer mina läpprörelser jag innan mitt uttalande genomförde. "Det är okej med mig." Ler han och lägger huvudet på sned. Jag besvarar snabbt hans leende och smuttar på mitt vin.
När natten övergår till tidigmorgon inser både jag och Oscar att det är dags för mig att lämna. Han börjar jobba om fem timmar och jag och Noah har planerat att åka på morgonen någon gång.
Jag drar på mig mina ytterkläder under Oscars blickar och vänder mig därefter mot honom. Hans leende som dessa timmar tytt på ren glädje utstrålar nu inte alls samma känslor. Det får det att gno i magen på mig och skuldkänslor att välla upp. För vart vi än hamnar om några månader så har jag ändå förlorat minnet och jag har skadat Oscar. Hade jag inte förlorat mitt minne hade Oscar inte sett på mig med detta sorgsna leende, han hade inte mått dåligt på grund av mig.
"Hey, vad tänker du på?" Frågar Oscar med en mjuk röst och jag väcks ur mina funderingar. Han ser på mig med en blick som om han förstår att jag tänker i de dåliga banorna. Med blicken fäst i min går han fram några steg för att stanna framför mig placerar sina händer vid mina överarmar. Jag tvingas se upp en bit för att inte avbryta ögonkontakten.
Utan att svara på hans fråga kliver jag det sista steget som behövs för att föra samman våra kroppar. Jag slingrar armarna runt hans nacke och drar in honom i en kram. En kram som han snabbt besvarar med armarna runt min midja och ansiktet mot mitt hår. Långsamt stryker han sin högra handflata över min rygg, skapar en behaglig värme och jag släpper ur mig en nöjd suck.
"Jag vet att något är fel så det är ingen idé att ljuga." Yttrar han med en seriös men skämtsam röst och jag släpper ur mig ett skratt som dämpas mot hans nacke.
"Ljög jag mycket förut?" Frågar jag.
"För det mesta inte, men du undanhöll ofta det som var jobbigt för du ville inte lägga över de jobbiga tankarna på mig." Berättar han och jag nickar, lättar på kramen och ser ner mot våra fötter.
"Jag känner bara skuld över hur allt har blivit. Du mår dåligt på grund av mig och jag vill inte det." Mumlar jag knappt hörbart fram.
"Felix Felix.." Yttrar han och placerar två fingrar under min haka för att vinkla upp mitt ansikte. Jag ser in i hans ljusa ögon och försöker tränga fram ett leende. "Du har aldrig fått mig att må dåligt. Du får mig inte att må dåligt, det är bara situationen som är tuff. Tänk inte så." Framför han med en godhjärtad röst och ett naturligt leende tar plats i mitt ansikte. Jag nickar och drar igen dragkedjan på min jacka då jag antar att kylan har lagt sig över stan.
"Men då ses vi i helgen då?" Frågar jag trots att jag vet att vi kommer ses då. Vi bestämde att Oscar åker upp till Stockholm, till mitt, eller ja - egentligen vårt hem.
"Det gör vi."
Och efter en del, alldeles för många, fler ord lämnar jag hans lägenhet och snart byggnad. När jag kliver ut ur porten möts jag som väntat av en kyla. Trots det vandrar jag tillbaka till hotellet med ett glatt humör och lyckligt leende.
__
Sorry för dåligt kapitel men min hjärna är trött och koncentrationen är långt ifrån mig atm<34
