Med hörlurar i öronen och musik på alldeles för hög nivå joggar jag längs med stigen jag fann förra veckan i skogen. Torkar svetten som rinner i pannan med min handrygg och ökar på stegen då jag närmar mig slutdestinationen, där jag även började min löprunda. Jag vet inte hur min kondition såg ut innan jag hamnade i flygolyckan, men just nu är den inte alls på topp. Redan efter några meter kände jag för att sakta ner, men bestämde mig för att inte ge upp så lätt.
Väl i mål saktar jag ner och sjunker ner på en av de tre stenarna bredvid stigen. Lägger huvudet i mina händer och pustar ut, försöker lugna ner min andning.
"Felix?" En ljus röst hörs en bit bort ifrån mig och jag ser snabbt upp, fastnar direkt med blicken på en mörkhårig tjej som kommer gåendes emot mig med en liten hund, som jag mycket väl känner igen. Det är Rocky, den hunden som Ogge hade senast jag mötte honom och även min förra hund. Tjejen är dock främmande för mig.
Rocky börjar genast skälla och skutta, rycka i kopplet för att försöka komma loss. Tjejen ler och knäpper loss kopplet, låter Rocky springa fram till mig utan att stoppas. Jag ler stort och sjunker ner på huk istället för att sitta kvar på stenen, möter den glada hunden som genast börjar hoppa på mig. Tjejen stannar någon meter ifrån oss och sänder oss båda ett leende.
När jag hälsat på Rocky en bra stund ställer jag mig rakt upp och ser in i de brungröna ögonen tjejen har. Först nu ser jag att det är samma tjej som var med Ogge den dagen jag mötte han i affären.
"Du är tjejen som var med Ogge va? I affären?" Frågar jag och hon nickar, sträcker fram sin hand mot mig.
"Precis, jag är Leona, Ogges flickvän." Presenterar hon sig som och skakar min hand.
"Felix." Yttrar jag. "Fast det vet du ju redan." Lägger jag till med ett stelt skratt och drar tillbaka min hand. Hon sänder mig ett leende och blickar snabbt bort mot Rocky som nosar runt i buskarna.
"Ska du hem nu?" Frågar hon vänligt och jag nickar. "Vill du ta sällskap? Jag bor åt samma håll." Frågar hon och jag blir en aning förvånad av hennes fråga, förvånad över att hon vill ta sällskap med mig.
"Visst, det vore trevligt." Ler jag och hon ropar på Rocky som glatt springer emot oss. Leona kopplar fast honom och börjar vid min sida gå ut mot vägen som ligger ungefär en halv kilometer ifrån spåret.
Vi går tysta en stund, en förvånansvärt bekväm tystnad vilket lättar mig. Det känns ganska naturligt att gå med henne, inte alls lika nervöst som det varit med andra människor jag träffat.
"Hur har du det?" Frågar hon och jag ser ner på henne då hon är mycket kortare än mig.
"Uhm, helt okej. Så bra som jag kan ha det tror jag." Svarar jag osäkert, för jag vet knappt själv hur jag har det. Jag lever ensam, har inga vänner jag umgås med på fritiden, ingen familj, jag har egentligen inget annat än ett hem. Och det får jag väl värdesätta - men sällskap skulle inte skada. "Eller alltså, bra kanske jag inte har det. Det är väldigt ensamt och så. Men jag lever i alla fall och det får jag väl vara glad över." Yttrar jag och kör ner händerna i fickorna på mina byxor. Sänker mitt huvud och harklar mig. Jag fick i alla fall överleva medan majoritet av de på flygplanet dog. Men helt ärligt så vet jag inte om jag gläds över att jag lever, för mitt liv är ganska meningslöst just nu. Jag har ingen, ingen att leva för, inget att leva för.
Leona hummar lågt och ser på mig med sina mörka ögon inramade med långa svarta fransar. Hon är väldigt fin, med de skarpa konturerna i ansiktet och fylliga läpparna. Och utifrån det jag märkt så har hon också en fin insida. Jag förstår varför Ogge föll för denna tjej.
"Du har alltid mig och Ogge." Ler hon och jag möter hennes blick. "Och Rocky." Lägger hon till, får mig att skratta.
"Ogge verkar inte vara allt för exalterad över att umgås med mig."
Hon sänder mig en ursäktande blick och skakar på huvudet. "Han bryr sig mer än vad du tror." Säger hon och stannar till utanför ett litet rött hus. Jag stannar oförstående till vid hennes sida.
"Jag bor här." Förklarar hon och jag nickar förstående. Ser upp mot det röda huset igen och ler svagt. Det är fint, påminner om mitt barndomshem.
Leona lägger in sitt nummer i min telefon, utifall jag skulle behöva någon. Det gläder mig att hon faktiskt bryr sig om mig och är villig till att finnas vid min sida nu när ingen annan gör det. Så jag tackar henne innan vi säger hejdå till varandra, och hon överraskar mig med en snabb kram.
Väl hemma tar jag en snabb dusch för att få bort all svett som lagt sig över min hud. Med handduken runt höfterna vandrar jag ut i köket och startar jag min vattenkokare för att kunna fixa ordning en kopp te. Som min pojkvän skrev i ett brev älskar jag än idag te och det gör mig lättad. Det finns åtminstone något som är som förut.
Under tiden vattnet värms upp går jag in i mitt sovrum för att klä på mig, väljer ett par kalsonger samt byxor som jag snabbt drar på mig. Den blåa tröjan med stjärnor på som tillhör O klär jag mig också i, har gått i den alldeles för mycket utan att ha tvättat den. Egentligen ganska ofräscht.
Jag vandrar ut i köket igen och plockar ner en blåvit randig kopp som jag placerar på köksbänken, tar tag i burken med olika tesorter i och börjar leta fram en smak jag inte testat tidigare. Jag gräver allt längre ner i burken, men får i botten tag på något annat än te. Ytterligare två vita lappar finner jag, precis likadana de lappar jag tidigare hittat. Snabbt vinklar jag upp dem och finner ett G skrivet på de båda. G?
__
Har ni någon gissning på vad dessa lappar betyder?;))
