Ännu en lapp är funnen, i ett paket med flingor. Hans gömställen är väldigt konstiga, men det kanske är det som är meningen. Bokstaven R står skriven på lappen och jag har nu plockat fram de andra lapparna, placerat dem över bordet och försökt lista ut vilket ord de ska bilda. Jag tror att en lapp fattas, men jag är ganska säker på vilket ord bokstäverna bildar.
Jag tar snabbt tag i min telefon och letar fram Noah bland mina fyra kontakter - där Noah är den enda som inte har med sjukhuset att göra. Luren placerar jag mot mitt öra och ser ner på lapparna samtidigt som jag lyssnar till signalerna. Efter en lång stund avtar dem och hans röst tar över.
"Tja Felix!" Yttrar han glatt och jag ler svagt.
"Hej Noah, vad gör du?" Frågar jag och släpper fokusen på lapparna, går fram till köksbänken och häller upp varmt vatten i en kopp.
"Spelar bara. Själv då?"
"Ingenting, men jag tror jag har listat ut vad lapparna bildar för ord." Berättar jag och lägger ner en tepåse i vattnet.
"Seriöst? Jag kommer direkt." Yttrar han och jag ler, precis som jag tänkte vet han att jag skulle be honom om att komma hit. Det gillar jag med Noah, han kan svaren utan att jag yttrar en fråga.
"Grymt, ses snart."
Han säger hejdå innan jag lägger på och placerar telefonen på köksbänken. Själv sjunker jag ner på en av stolarna vid bordet och ser på lapparna. Funderar på varför han lämnade de efter sig när han valde att fara ifrån mig.
Efter tjugo minuter knackar det på dörren som öppnas innan jag ens hunnit resa mig från stolen. Noahs glada röst fyller min tysta lägenhet och jag kliver ut i hallen där han drar av sig sina ytterkläder. Hans hår är rufsigt och på kroppen sitter ett par vinröda mjukisbyxor som han "matchat" med en lila T-shirt.
"Snyggt matchat." Yttrar jag och avslutar meningen med ett skratt. Det får Noah att se ner på sin klädsel och likt mig skratta åt det. "Jag tog det första jag såg." Flinar han och jag skakar på huvudet.
Vi går tillsammans in i köket och Noah ser nyfiket på lapparna som jag placerat ut i den ordning jag tror de ska vara i. "Göteborg?" Frågar han och jag nickar snabbt, placerar pekfingret mellan det första G:et och T:et.
"Det fattas bara ett ö, för det kan väl inte vara någon annan bokstav än den som bildar ett vettigt ord?" Berättar jag med en exalterad röst och ser upp på honom.
"Nej det måste vara Göteborg. Tror du han menar att han är där?" Jag nickar. "Men om det är han som lämnat lapparna, varför skulle han med dem berätta vart han är när han lämnade dig?" Ytterligare en fråga lämnar hans mun och jag drar långsamt bort fingret från lapparna, drar ihop ögonbrynen och funderar på det. Han har en poäng i sina ord, det låter en aning underligt att han väljer att lämna mig men lägger ut ledtrådar till vart han befinner sig - om det är det han menar med dem.
"Jag tror jag vet." Yttrar jag när jag kommer att tänka på ett av hans brev. "Jag gillar tydligen mysterium, att lösa saker. Han kanske gjorde det här för att se om hans Felix verkligen är kvar i mig, han kanske vet att hans Felix skulle fullfölja detta. Eftersom han var rädd för att jag skulle vara en helt annan person så kanske han ser detta som ett svar på om jag fortfarande är den killen han blev kär i."
"Han vill att du ska hitta honom." Noah avslutar mina meningar och jag nickar medhållande.
"Hjälper du mig?" Frågar jag och ser hoppfullt på honom. Även om jag inte känner denne O så vill jag verkligen hitta honom, dels för att finna mig själv men också för att se om han väcker några känslor för honom och minnen hos mig.
"Självklart. Men vi vet inte mycket, bara att han förmodligen är i Göteborg och att hans namn börjar på O. Vi behöver hela hans namn för att finna honom."
Hoppet inom mig sjunker en aning, för han har rätt. Vi kan inte åka till Göteborg och försöka hitta honom med en bokstav ur hans namn. Vi behöver hela hans namn och jag har ingen aning om hur vi ska få fram det.
