Oscars perspektiv
Servitören ställer ner våran förrätt på bordet och Felix ägnar rätten en hungrig blick. Jag själv ser bara på honom, försöker fortfarande ta in att han verkligen sitter här. Lika vacker som alltid är han, om inte vackrare. Hela han utstrålar en glädje som smittar av sig på mig, han får mig lycklig av att bara vara i min närhet och så har det alltid varit.
"Mm det här var jättegott!" Yttrar Felix och lyfter sin blick för att se på mig. Munnen är full av mat och hans ögon har den där lilla glimten i ögat han alltid haft när han ätit. Även om Felix inte är en storätare så älskar han mat, han har alltid gjort det och verkar göra det än idag. Det mesta med Felix känns som förut, han är ungefär samma person men med mer självförtroende, styrka och mod inom sig. Det gläder mig något otroligt mycket, han minns det inte men han önskade alltid att han var modigare och mer självsäker. Och han verkar ha blivit den person han önskat få vara. Men samtidigt är han den blyga och försiktiga Felix han alltid har varit.
Jag har bokat samma bord och beställt samma mat som den senaste gången vi var här. Om jag gjorde det för att väcka minnen hos mig eller honom är oklart. Men när han berättade att han kände igen detta ställe rusade mitt hjärta iväg, hans hjärna kanske inte har stängt mig ute helt och hållet.
"Ja det är min favorit förrätt här." Berättar jag och tar en tugga av min rätt.
Felix lägger huvudet på sne och ett litet leende träder fram i hans ansikte. Den synen har jag alltid fallit lite extra för, han liknar en hundvalp och är bara för fin för att vara sann. Jag tvingas se bort från honom för att behålla mitt lugna och varsamma beteende. Fastän jag vill hålla hans hand, krama honom flera gånger och kyssa hans rosa läppar så håller jag mig ifrån det. Jag vet inte hur fort Felix vill att det här ska gå. Och även om det är en aning jobbigt för mig så gör jag det för hans skull.
"Jag läste ditt brev." Säger jag för att komma in på det samtal jag hade som anledning för att få träffa honom idag igen. Men vi har samtidigt mycket att prata om.
"Jag trodde inte du var hemma så jag hann lägga ner det i brevlådan." Mumlar han med en blyg ton och trots den dåliga belysningen tycks jag urskilja hur hans kinder skiftar till en röd färg. Det får mig bara att le. "Men ja, jag menade allt jag skrev." Tillägger han och min kropp värms upp något otroligt mycket.
När jag fann brevet och såg att det var från Felix blev jag så exalterad och läste det första av all post jag fått. Jag fällde ett antal tårar när jag läste det, bara att få veta hur han funnit saker kopplade till mig bekanta när han inte känt så med något annat, det gör mig så enormt lycklig och hoppfull. Precis som han skrev var det en speciell kärlek vi delade, en stark kärlek som inget kunde förstöra. Kanske lyckas inte ens en minnesförlust att göra det.
"Det gläder mig. Men du skrev förlåt för en massa saker och jag vet inte, men jag gillar inte det. Du hade inte kunnat hindra olyckan, inget är ditt fel. Du har tur som överlevde men otur i och med att du förlorade ditt minne. Så jag vill verkligen inte att du känner någon skuld över det. Det får du inte. Det var inte ditt fel." Orden lämnar min mun i en snabb takt men rakt från hjärtat. Om man kan skylla på någon för denna hemska händelse så är det mig, det var jag som övertalade honom att åka.
"Ja jag bara.. Jag vet inte. Jag kan liksom inte ens sätta mig i din situation. Liksom här går jag och mår dåligt över något jag inte minns medan du minns allt. Det är typ, eller alltså jag, jag b-"
"Felix." Avbryter jag honom med och hans blick som flackat iväg under sitt yttrande faller tillbaka på mig. "Du är här nu och allt är så bra som det kan bli nu. Försök att inte tänka mer på det där." Mumlar jag med en omsorgsfull röst. Utan att riktigt tänka mig för sträcker jag min arm över bordet och placerar min hand över Felixs som ligger bredvid hans tallrik. Jag kramar om den med min egna och klämmer försiktigt till. Gesten är något som får Felix att se ner på våra händer och först då förstår jag vad jag håller på med. Genant börjar jag dra tillbaka min hand, men blir hindrad utav Felix som förvånansvärt placerar sina fingrar mellan mina och håller mig kvar. Mitt hjärta rusar iväg, slår snabbare än vad det har gjort de senaste månaderna.
"Kan vi bara.. Hålla så?" Frågar han med en extremt blyg röst och jag får lust att brista ut i gråt. Löjligt nog fylls mina ögon med lyckotårar, som jag frenetiskt försöker blinka bort. Felix har alltid hållit i min hand extra länge fastän jag försökt dragit undan den. Och jag älskade det, jag älskar det. Jag vill ifrågasätta varför han vill hålla min hand, vill veta om någon bekant känsla eller till och med ett minne dyker upp hos honom. Men jag håller mig tyst, nickar endast mot den leendes killen mittemot mig.
Den, för mig, betydelsefulla stunden hinner inte vara länge då servitören kommer ut med våran varmrätt. Vi tvingas separera på våra händer, som hunnit blivit en aning svettiga. Maten placeras framför oss och jag tackar artigt den unge tjejen som har ett överdrivet stort leende på sina läppar.
Likt med förrätten är Felix den första att hugga in på maten, medan jag sitter bortkommen i mina tankar och ser på honom.
"Oscar?" Yttrar Felix med en frågandes röst. Utifrån hans ton och ansiktsuttryck kan jag inte dra en slutsats om att han yttrade mitt namn för att jag stirrade, så jag väljer att inte se bort från honom.
"Ja?" Svarar jag och tar tag i de silvriga besticken som orört legat på bordet tills nu.
"Får jag fråga en sak?" Han ser osäkert på mig och skruvar sig något på stolen. De grönblåa ögonen ser bort från mig i ett par sekunder innan de finner min blick igen.
"Självklart."
"Har jag förändrats mycket?" Frågar han med en nervös och osäker ton, är förmodligen rädd för svaret. Det har jag också varit dessa månader, har mer eller mindre varje dag funderat på om han har förändrats mycket eller om han fortfarande är samma Felix. Men åt hans fråga skakar jag på huvudet och lägger märke till hur han slappnar av och skiner upp i ett leende.
"Jag har inte märkt så mycket annorlunda mer än att du känns mer självsäker och är modigare. Men du önskade alltid att bli det så det är bara bra. Annars är du precis som förut." Berättar jag och Felix leende är oslagbart.
Fan vad jag är lycklig nu.
