Med blicken fäst i taket ligger jag i sängen och lyssnar halvt till musiken som på lagom hög nivå strömmar ur högtalarna. Hjärnan är så gott som tom, precis som hela jag känner mig. Jag är varken fylld av glädje eller sorg, stress eller lugn. Jag känner ingenting. Min kropp är tung, klockan är två på eftermiddagen och jag har ännu inte stigit upp ur sängen sedan jag igår kväll la mig. Jag vet inte varför jag mår så här, denna dag är inte olik någon annan egentligen.
En tung suck flyr från mina läppar och jag snurrar runt så att jag ligger på sidan med blicken mot rummet. Jag flyttar ointresserat min blick över golvet, fastnar med den på lådan fylld med brev som jag ställt bredvid min säng. Försiktigt sträcker jag ut min arm från täcket, känner direkt hur kylan biter tag i min bara hud och får mig att snabba på rörelserna. Med lådan i min hand drar jag upp den i sängen och placerar den bredvid mig. Sätter mig upp och lindar täcket runt min tunna kropp, försöker hålla värmen så gott jag kan.
Med båda händerna letar jag efter ett passande brev att läsa, väljer ett blått brev med meningen när du känner dig nedstämd står skrivet på. Jag öppnar det och drar ut pappret, men tillskillnad från de tidigare breven ligger ytterligare något i brevet och jag drar nyfiket ut det. Ett foto. Ett foto på två killar som skrattandes håller om varandra och ser in i varandras ögon. Den ena killen är jag. Den andra killen är en aning längre än mig och betydligt mer muskulös. Hans hår är blont och väldigt fluffigt. Ögonfärgen kan jag inte urskilja då jag ser honom i profil. Men jag kan konstatera att han har extremt tydliga käkben. Det är förmodligen min pojkvän, min dåvarande pojkvän. För kärleken vi utstrålar går inte att missa, trots att det endast är ett foto. Men det är något med leendena på våra läppar, blickarna fästa i varandras och kroppar som står tätt ihop. Jag kan inte se hela hans ansikte, men kan utifrån det jag ser påstå att han ser bra ut.
Har han glömt fotot eller faktiskt lämnat det med flit? Hur fallet än är så gläder det mig att jag nu håller bilden i mina händer, äntligen får jag se honom och se oss tillsammans. Att veta att han faktiskt finns på riktigt och att allt inte är något för att driva med mig.
Försiktigt lägger jag undan fotot och tar istället tag i brevet, börjar läsa de ord han skrivit.
"Min fina Felix,
Att du ens öppnar det här brevet gör ont i mig, du mår dåligt och jag finns inte vid din sida. Förlåt för det Felix, men jag kommer snart hem.
Minns du våran första dejt? Eller det var en dum fråga av mig egentligen, du pratar ofta om den och du skrattar varenda gång. Därför vill jag att du ska tänka på det, den gången jag bjöd ut dig på en middag - så fantasifull som jag är. På en av Stockholms finaste restauranger. Vi hade det trevligt hela kvällen, jag var nog världens lyckligaste kille som fick sitta där med just dig. Det var första gången jag faktiskt insåg hur djupt förälskad jag var i dig, även om jag annat det tidigare. Men där stod det klart för mig att du var mannen i mitt liv, vi var unga men fan vad jag älskade dig då och fan vad jag älskar dig än idag.
Anyways, när vi skulle lämna restaurangen gick jag före dig. Vi passerade bordet där en fin familj satt och jag lyckades klumpigt nog snubbla på mina fötter och ramla rakt in i dottern, som i samma veva råkade spilla ut sin dryck på både mig och henne. Jag hörde hur du började skratta, hur du då försökte tysta ner dig själv. Hennes pappa blev rasande, dels för att jag var "intim" med hans dotter som han sa, men också för att jag stört dem OCH spillt ut hennes dryck. Jag skämdes då något enormt, inte mindre när personalen drog ut mig.. När vi båda var ute brast du ut i skratt, och då var det värt det. Det var första gången jag verkligen såg dig skratta sedan första gången vi träffades. Det gjorde mig så lycklig att se dig glad, och det gör mig lycklig än idag att du kan skratta åt det.
Om du nu mår dåligt över vem du är, så gör inte det. Jag vet att du alltid ser fel i dig och att du aldrig känner dig tillräcklig. Och jag har sagt det flera gånger, men du är tillräcklig. Du är mer än tillräcklig. För mig är du allt, det du avskyr med dig själv älskar jag, för det gör dig till du. Och jag älskar dig för att du är som du är, du är helt perfekt för mig. Det får du aldrig glömma.
Din, O"
Jag avslutar läsandet med ett leende på läpparna, denna kille var verkligen fin - både på insidan och utsidan.
Än en gång tar jag tag i fotografiet för att studera det, men reagerar nu på något utstickande på baksidan av fotot. Förvirrat vänder jag på det och finner en lapp som sitter fast med en tejp bit. Försiktigt drar jag loss den och viker upp den. Ett O står skrivet, ännu en bokstav är funnen. Alltså lämnade han fotografiet med flit.
