Luften runt om mig känns fuktig och kvav när jag stannar utanför Oscars port. Trots att det är klarblå himmel och en aning kyligt får jag den känsla, det förmodligen på grund av min nervositet. Klockan är nu 18:56 och jag har gått alldeles för många varv på stan för att inte komma för tidigt. Nervositeten inom mig fick min uppspelta kropp att lämna hotellet för tjugofem minuter sedan trots att vägen hit inte tar längre än sju minuter. Gårdagens nervositet når inte ens upp i den nivå jag idag känner, och det förstår jag inte. Jag har träffat Oscar en gång, min nervositet borde ha lagt sig nu.
Mina tankar avbryts av att porten öppnas och jag snurrar lättfotat runt. Precis som igår är det den blonda killen som kliver ut genom dörren. Skillnaden är bara hans utstrålning och klädsel. Igår såg han till en början bara tom och trött ut, klädd i slappa kläder. Idag verkligen lyser han av glädje. Håret ligger i ett perfekt fluff på hans huvud och ögonen ser inte alls lika trötta ut. De svarta jeansen han har på sig liknar dem han bar igår, men hoodien är utbytt till en marinblå skjorta under den beiga kappan. Hans utseende gör mig stum, han är verkligen vacker.
"Hej Felix." Yttrar han lättsamt och sänker mig ett stort leende som jag är snabb med att besvara.
"Hej." Får jag ur mig och bara sekunder senare blir jag indragen i hans mysiga famn. Mitt leende växer sig större och en varm, främmande känsla sprider sig genom min tunna kropp. Jag besvarar kramen och andas in hans doft.
"Vad.. fin du är." Mumlar han försiktigt fram efter kramen. Vi står en bit ifrån varandra, inte så stort avstånd men tillräckligt stort för att ha uppsyn över varandras kroppar. Han blickar över min kropp som likt hans är klädd i jeans och skjorta, men min överdel i en ljusblå färg. En beige kappa bär jag inte heller, en svart bomber liknande jacka hänger över mina axlar.
Hans komplimang får mig att rodna och se ner på de gråa kullerstenarna vi står på. Utan att ägna Oscar någon blick kan jag nästan se hur han flinar, om det är från ett minne eller bara en sak jag hunnit uppfattat under gårdagen vet jag inte. Men jag är ganska söker på att han flinar när jag rodnar.
"Tack.. Du med." Yttrar jag blygt och vinklar upp mitt huvud igen när hettan i mina kinder lagt sig.
"Jag har bokat bord på en resturang halv åtta, vill du gå eller åka spårvagn?" Frågar han och fäster sin blick i min.
"Vi kan gå." Svarar jag och Oscar nickar, kör ner sina händer i fickan på kappan som når mitten av hans lår.
"Då går vi."
Sida vid sida vandrar vi längs med Göteborgs gator som är förvånansvärt lugna. Min uppfattning om Göteborg under min barndom har alltid varit att denna stad var den mest livfulla i vårt land. Kanske är den det, men bara inte idag.
Runt om oss rör sig endast några barnfamiljer, äldre par som hand i hand vandrar i en lugn takt, kompisgäng som pratar livfullt och ensamma tonåringar som passerar oss med lurar i öronen. Att gå vid Oscars sida känns bra och tryggt, jag trivs verkligen i hans sällskap.
"Hur mår du?" Frågar han och bryter den tystnad vi hade emellan oss, som var långt ifrån obekväm. Jag ser snabbt upp på honom innan min blick återigen finner vägen framför oss.
"Jag mår bra, hur mår du?" Frågar jag tillbaka och känner hur Oscars handrygg stryks mot min. En händelse som får min puls att stiga och mage att pirra svagt. Jag drar generat undan min hand och svär tyst för mig själv, varför måste jag alltid rodna?
"Bra, väldigt bra faktiskt." Yttrar han fridfullt samtidigt som vi svänger in på en mindre gata där folkmassan inte är lika stor.
Tystnaden bryter ut än en gång mellan oss men precis som innan är den inte obekväm. Jag tror för stunden att det räcker med att bara vara nära varandra, inga ord behövs.
"Här ska vi in." Oscar gestikulerar mot min högra sida och jag vänder genast blicken det, läser Thörnströms kök ovanför dörren och nickar. Oscar öppnar dörren för mig och jag sänder honom ett leende som tack innan jag kliver in. En mysig men modern inredning möts jag av och en snabb bild av ett tidigare besök flyger igenom min hjärna och jag stannar häpet till i ingången. Jag må ha känt att saker har känts bekant, men aldrig har jag fått upp några bilder som jag tolkar som minnen i mitt huvud. "Vad är det?" Frågar Oscar som nu ställt sig framför mig. Han har förmodligen läst av mitt ansiktsuttryck då han själv ser orolig ut. Mina ögon fäster sig i hans och ett litet leende sprider sig på mina läppar - något som får Oscar att bli förvirrad.
"Har jag varit här förut?" Likt mig får Oscar ett leende på sina läppar efter min fråga.
"Ja, vi firade våran tvåårs dag här." Förklarar han med en varsam röst och jag ser runt i restaurangen, försöker tvinga fram några fler minnen men lyckas inget vidare. Trots det gläds jag över att jag minns stället, för det är första gången jag faktiskt minns något som inte har med min barndom att göra. "Kommer du ihåg det?" Frågar han med en gnutta hopp i rösten och jag öppnar munnen för att svara men avbryts av en kypare som fångar våran uppmärksamhet.
"Hej har ni bokat bord?" Frågar den långe tjejen och vi kliver fram några steg. Oscar nickar och berättar sitt namn innan hon leder oss till ett bord för två.
__
Vill ni ha fler kapitel från Oscars perspektiv eller bara från Felix?
Oooch, om jag publicerade en bok med foscar och evak, skulle ni läsa den då?😇
