Noah drar med mig in till mitt vardagsrum och trycker ner mig i soffan innan han själv sjunker ner och sätter sig vänd mot mig. Hans ögon, som uppspelt ser på mig, möter mina.
"Du minns den kvällen vi spenderade med mina vänner för första gången?" Frågar han och jag nickar stumt, alldeles för nyfiken för att kunna yttra några ord och därmed dra ut på tiden tills han avslöjar vem O är.
"Det skulle ju vara en till kille med oss då, Oscar hette han." Börjar han förklara och jag nickar ännu en gång, nu helt oförstående. "Men han behövde plötsligt dra hem till Göteborg." Noah lägger extra betoning på sista ordet. Nu börjar bitarna falla på plats i min hjärna och mitt hjärtas slag ökar med ens.
"Och jag låg hemma idag och tänkte på allt, och fick för mig att det var din O. Så när jag fått bilden av dig åkte jag genast till Filip för att snacka med honom om det. Jag visade bilden för honom och det är samma kille som skulle varit med den kvällen. Det var O som skulle varit där!" Berättar han och trots att orden går in i min hjärna och jag förstår dem så ser jag ändå oförstående på honom, förstår egentligen inte vad det är jag inte förstår.
"Me-men va?" Är det enda jag får ur mig och Noah skrockar lågt.
"Han heter Oscar Enestad." Yttrar han.
Oscar Enestad. Det känns väldigt bekant, om jag har hört det nu efter olyckan eller om det är bekant från mitt liv före olyckan vet jag inte. Men bekant är det - och det gläder mig på ett sätt. Chansen att jag minns det från den tiden vi var tillsammans känns större än att jag hört det nu efter olyckan.
"Vet du vart han är nu?" Frågar jag och Noah nickar, drar fram en lapp ur sina ljusgrå mjukisbyxor. Jag tar emot den där en adress är nerskriven, adressen som min O befinner sig på, min Oscar.
Ett chockat men lyckligt skratt lämnar mina läppar och jag kastar mig utan förvarning in i Noahs famn som åker bakåt en aning men lyckas hålla sig i en sittandes position. Hans armar slingrar sig runt min midja och likt mig lämnar ett skratt hans läppar. Vi sitter ett tag i tystnad med armarna runt om varandra, men när situationen börjar kännas stel drar jag undan och sjunker ner på min plats i soffan igen, tar tag i den vita lappen och läser återigen de ord som står skriven på den. De ord som faktiskt kommer leda mig till Oscar.
"Följer du med mig?" Frågar jag och syftar på resan till Göteborg.
"Självklart gör jag det." Yttrar han och jag ler glatt mot honom. "Men imorgon börjar skolan igen, så på fredag kväll då?" Ger han som förslag och jag suckar lågt över den - enligt mig - långa tiden. Helst av allt skulle jag vilja åka nu på en gång, men som han sa är helgen över och skolan börjar imorgon igen.
"Låter bra." Svarar jag ändå och han besvarar mitt leende.
Inte förrän en timme senare, när Noah lämnar mitt hem, förstår jag att jag verkligen kommer träffa den kille jag spenderat några år med. Först nu förstår jag att det verkligen är på riktigt. Fastän jag inte minns min tidigare pojkvän så finns en längtan efter honom. Jag vet inte heller om det är hans brev och ord som fått mig att känna så här eller om jag faktiskt innerst inne vet vem han är.
