Noah har ennu inte svarat och klockan har precis passerat nio på kvällen. Koppla av kan jag inte förrän jag får veta vad det är han har kommit på, då jag antar att det rör sig om O. Så hela kvällen har jag gått fram och tillbaka i min lägenhet, städat hela lägenheten samt rensat iordning kläderna i min garderob. Under tiden passade jag på att leta efter fler lappar, osäker på om det fanns fler. Men jag hittade ingen så jag antar att de lapparna jag redan hittat är de enda.
Suckandes tar jag tag i ett av de många breven från O, ett oläst. De flesta av breven har jag läst igenom, endast fyra stycken finns nu kvar. Inget annat än ett hjärta syns på framsidan och jag river fundersamt upp det. Alla andra brev har något skrivit på sig, detta sticker ut.
Med pappret framme, där en kortare text står skriven på, sjunker jag ner på golvet och börjar läsa igenom det.
"Min fina Felix,
Dagarna passerar förbi, vi blir äldre och mina känslor för dig blir bara starkare och mer säkra. Vi tänker likadant, vi läser varandras tankar och vi vet vad den andre vill ha utan att behöva fråga. Vi känner varandra så som ingen annan känner oss. Ibland bråkar vi, men det förstör oss aldrig. För när vi somnar, då somnar vi sams i varandras famnar som alltid. Ibland tar jag dig för givet.
Men då och då sitter jag och bara tittar på dig, när du lagar mat, när du pluggar, när du sover, och tänker på hur lyckligt lottad jag är som får dela mitt liv med den vackraste och mest ödmjuka killen jag i mitt liv har mött. Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är över att ha dig i mitt liv, du som alltid inspirerar mig och alltid finns där för mig. Du lyssnar, du förstår och du hjälper. Och att ha en sån person som dig, det är det finaste man kan få.
Jag älskar dig obeskrivligt mycket.
Grattis på din dag hjärtat, Din O"
Jag läser igenom brevet flera gånger med tårar rinnandes ner för mina kinder. Jag torkar mina tårar med handryggen, jag snörvlar och jag fylls av alla känslor på en och samma gång. Lycklig över att vi delade något så fint, att jag hade någon som tyckte så bra om mig. Men sorgsen över att han inte längre är här, rädd för att vi kanske aldrig kan få tillbaka det vi hade.
Dörrklockan ringer helt plötsligt och oförberedd som jag är hoppar jag till och lyfter blicken från brevet, lägger ner det men hinner inte resa på mig förrän dörren öppnas.
"Felix!"
Det är Noahs röst som fyller lägenheten och jag lyfter förvirrat på mina ögonbryn, torkar bort mina tårar och klampar ut i hallen där en uppspel Noah nu befinner sig.
"Noah?" Frågar jag och han går snabbt fram till mig. "Vad gör du här?"
Han håller upp sin telefon med skärmen åt mitt håll och jag ser på den. Bilden på mig och O blir synlig och först nu kommer jag på att Noah hade klurat ut något. Jag ser tillbaka på honom igen och möter ett glatt ansikte.
"Jag vet vem O är."
