Felix perspektiv
Oscar har visat mig allt mer från mitt liv som jag inte minns, han har tagit mig till platser som var speciella för mig eller för oss båda, han har visat mig bilder och han har berättat om minnen. Även om allt idag känns främmande för mig hoppas jag att bitarna en dag faller på plats. Jag vill inget hellre än att minnas, jag vill inget hellre än att få tillbaka det jag hade.
Idag är det söndag, den dag Oscar beger sig hem till Göteborg. Även om vi båda vill att han stannar här så funkar det inte så. Han har ett liv där som han måste ta itu med innan något annat sker.
Klockan är nu halvfyra och vi är på väg till t-centralen där Oscars tåg går ifrån om en halvtimme. Trots hans hemresa som kommer ske inom kort är ingen av oss direkt nedstämt eller mindre pratsam än normalt vis. Visst vill ingen av oss skiljas från den andre, men vi har haft en underbar vecka tillsammans och det underlättar en hel del. Vi slipper sitta i olika städer och fundera på vad den andre tycker om en, vart vi står och vad som komma skall. Jag tror vi båda är ganska säkra på att Oscars känslor för mig är besvarade, vi är något mer än bara vänner och vi kommer definitivt ses igen inom kort tid. Det enda jag möjligtvis kommer att fundera över är hur jag vill att den närmsta framtiden kommer se ut. Jag vet att Oscar vill flytta hem igen och det vill jag nästan lika mycket att han ska. Men jag är tveksam på om det är det rätta idag, om jag verkligen ska kasta mig in i mitt gamla liv så snabbt eller om jag ska ta det i en lugn takt.
Försiktigt lutar jag huvudet mot Oscars axel och ser ner på våra händer som sammanflätade ligger över mitt lår. Trots att det bara är några minuter kvar tills vi anländer till T-centralen sluter jag mina ögon och försöker slå bort allt ljud runt om oss. Jag kopplar av och fokuserar endast på Oscars närhet, hur hans varma hand håller om min, hur hans tumme rör sig upprepande över min handrygg och hur han kropp emot min giver mig trygghet.
"Allt lugnt?" Frågar Oscar och jag öppnar mina ögon, nickar försiktigt och ser bort mot två äldre damer som sitter två säten ifrån oss. De båda sänder mig ett stort leende som jag blygt besvarar.
Att Oscar åker till Göteborg känns nästan som att jag förlorar en del av mig. Inte på det klyschiga sättet utan av anledning att Oscar är den som känner mig bäst, känner mig mer än vad jag själv gör. Han har hela veckan svarat på dumma frågor jag ställt om mig själv, han har fått mig att må bättre till skillnad från den tid då jag inte hade honom vid min sida.
"Jadå." Svarar jag och lyfter mitt huvud för att ge honom uppsyn över mitt ansikte. Jag ler för att försäkra mitt svar och Oscar ler tillbaka. Han yttrar ett kort bra.
Tåget stannar och likt många andra reser vi oss upp från sätet för att kliva av. Väl ute på perrongen leder Oscar mig till rätt ställe då denna plats fortfarande är ny för mig, hur jag ensam ska hitta till rätt tåg hem är en bra fråga.
Oscar går in på Starbucks för att köpa sig färdkost och i väntan på honom sjunker jag ned på en bänk utanför. Hans resväska jag fick ta över så länge placerar jag bredvid mina fötter och ser bort mot Oscar som står i kön och ser ner i sin telefon. På sig har han ett par svarta, ganska tajta sweatpants och en vinröd hoodie. Hans hår är dagen till ära uppsatt i en så kallad manbun, något han passar extremt bra i. Synen av honom får mig som vanligt att le, han är verkligen vacker.
Några minuter senare anländer han till mig med en stor mugg i sin högra hand och en mindre papperspåse i sin andra hand. Han ler sådär gulligt och jag reser mig upp för att vid hans sida gå mot perrongen.
"Så." Börjar han när vi står på perrongen i väntan på tåget som ska ta honom till Göteborg.
"Så.." Yttrar jag när han inte fortsätter och jag får ett svagt skratt till svar.
"Tack för denna vecka." Mumlar han och jag höjer på ögonbrynen åt hans stela mening vilket får oss båda att brista ut i ett allt för uppmärksams väckande skratt.
"Nej men ärligt jag har haft det jättebra. Jag är jätteglad över att du är tillbaka." Ler han och drar in mig i en stor kram som jag snabbt besvarar.
"Jag med, tack för att du är tillbaka." Yttrar jag så tydligt jag kan mot hans bröst. I bakgrunden hör jag hur tåget rullar in bredvid oss men istället för att avsluta kramen håller vi om varandra allt hårdare. Jag ler och drar in hans doft, ler ännu mer när den fyller min näsa.
Tillslut drar vi ifrån, men inte så mycket att vi förlorar vår kroppskontakt. Oscars armar är fortfarande virade runt min midja precis som mina är runt hans. Med blicken fäst i mina ögon förflyttar han sin ena hand till mitt ansikte och stryker ömt min kind. Vi båda ler, han lite mer. Några hårslingor stryker han undan från mitt ansikte innan han lutar sig framåt, böjer en aning på ryggen och närmar sig mina läppar. Lyckligt sträcker jag på mig samtidigt som han för samman våra läppar. Det där lyckliga pirret i min kropp blir starkare än innan och jag kysser villigt tillbaka. Han gör mig så himla lycklig.
"Vi ses snart." Uttalar han mjukt efter kyssen och låter mina läppar kollidera med min panna samtidigt som hans hand stryker sig över min rygg. Våran kroppskontakt försvinner och han tar tag i sin packning.
"Ses snart." Säger jag bara och vi utbyter ett sista leende innan han vänder mig ryggen till och går mot tåget. Kvar står jag med blicken på honom tills hans försvinner in i tåget och in bland alla människor som letar efter platser att sitta på.
