Oscars perspektiv
Suckandes drar jag handen genom mitt nu volymlösa hår och läser igenom mina jobbmejl. Trots att det är mitt på dagen en lördag och jag egentligen är ledig tvingas jag läsa igenom allt då jag inte hann med det igår. På senare tiden har jag hamnat efter med allt, glömt bort viktiga saker och kommit sent till möten. Min chef ger mig varningar som tillslut kan leda till sparken, mina vänner tjatar om att jag bör ta kontakt med en psykolog då de påstår att jag är deprimerad och håller på att gå in i väggen. Vilket inte alls stämmer. Jag mår bra.
Min ringklocka börjar tjuta genom den ostädade lägenheten och jag lyfter tröttsamt på blicken för att se mot dörren. Men ork till att öppna finner jag inte, har ingen lust till att träffa någon nu då jag antar att det är mina vänner eller någon försäljare som står på andra sidan dörren. Fokusen lägger jag istället på datorn och fortsätter läsa igenom mina mail. Men ringklockan tjuter ännu en gång mellan väggarna och jag släpper ur mig en hög suck och skjuter ut stolen från skrivbordet. Reser mig upp från den bekväma stolen och lunkar in i mitt sovrum för att dra på mig kläder över min endas kalsong klädda kropp. Ett par svarta jeans och en mörkblå hoodie är det första jag får tag på och blir därav mitt val till klädsel. Jag trär snabbt på mig dem och drar igenom gylfen samtidigt som jag går mot dörren. En snabb titt i spegeln tar jag, suckar över mina mörka ringar under ögonen och försöker räta till mitt hår så gott jag kan.
När jag ser någorlunda bra ut placerar jag handen på det guldfärgade handtaget och vrider om låset innan jag försiktigt öppnar dörren och ser ut. Ingen syns till precis utanför min dörr men jag fångar upp en gestalt på väg in i hissen. En lång, smal person med kort, sandfärgat hår. Mitt hjärta börjar med ens banka snabbare och jag låter blicken glida över killens kropp. Herregud. Jag må ha sett många personer som liknat honom men det här är verkligen annorlunda. Det liknar inte bara honom, det är han. Det är min Felix.
Han vänder sig om och de vackra ögonen jag längtat så efter möter mina. Klädd i skjortan jag köpt till honom, vilket han förmodligen inte vet, i ett par svarta jeans och håret fixat står han nu stilla och ser på mig. Lika vacker som alltid. Han står här, han är verkligen här.
"Fe-Felix." Får jag ur mig med en ostabilt röst och han sänder mig ett prövande leende.
Jag står som förstenad och ser på den kille jag haft i tankarna varenda dag sen jag lämnade honom. Inte ens när han rör sig mot mig får jag tillbaka rörelseförmågan. Jag är som i chock. Kan inte alls ta in att han, efter alla dessa dagar, befinner sig bara några meter ifrån mig. Meter som minskar och tillslut blir några centimeter. Han stannar några centimeter ifrån mig och ser upp på mig. Våra blickar möts på nära håll och de tindrande ögonen är precis som förr. Han ser på mig så som han alltid har gjort, som om hans minne aldrig har försvunnit. Han ser på mig med ett par ögon som tyder på att vi bara har varit ifrån varandra ett bra tag, som visar att han är glad att se mig - att han längtat efter mig. För ett par sekunder glömmer jag bort vad som har hänt, jag glömmer bort att han står här utan minne. Tror för en stund att allt är som förr.
"Oscar." Yttrar han med sin mjuka röst och först nu kan jag röra på mig.
"Du, du-" Börjar jag, vet inte exakt vart jag vill komma. Försiktigt lyfter jag min hand mot hans ansikte, låter mina fingertoppar stryka över hans skarpa kindben. Känner hans värme och förstår att det här verkligen är sant. Det är ingen dröm jag befinner mig, hans hud är inte kall som den varit i mina drömmar och han ser inte alls lika grå och dyster ut i ansiktet. Han har färg i ansiktet och kinderna är svagt röda, han ser verkligen levande ut. Fingrarna låter jag vandra vidare över hans ansikte, rör vid varenda del för att försäkra mig själv med att det är i verkliga livet jag befinner mig i. Jag fäster blicken återigen i hans ögon och placerar handen mot hans kind. Trots att jag förmodligen är främmande för honom tycks han varken se skrämd eller obekväm ut. Han ler endast och ser på mig med ögon lysande av glädje. "Du är här." Mumlar jag fram och släpper ur mig ett lyckligt skratt. Det första skrattet av ren lycka sedan jag lämnade honom.
Jag tar bort min hand från hans kind för att istället radera avståndet mellan våra kroppar. Armarna placerar jag kvickt runt hans tunna kropp och drar in honom i min famn. Tårar börjar rinna ner för mina kinder och leendet på läpparna är omöjligt att tona ner. Jag håller honom hårt, pressar ansiktet mot hans axel och drar in hans doft. Precis som förr doftar han.
Så gott han kan i mitt hårda grepp kramar han mig tillbaka, låter mig hålla honom och gråta mot hans axel. Lyckan inom mig är obeskrivlig. Att äntligen få ha honom i min famn efter alla dessa smärtsamma dagar betyder allt. Han betyder allt.
"Du är här." Får jag än en gång ur mig, dämpas ner av hans axel och känner hur han för några sekunder håller om mig hårdare.
"Jag är här." Hör jag honom viska och mina tårar blir allt fler tillsammans med min glädje som blir högre.
Han är här.
