Felix perspektiv
Försiktigt öppnar jag ytterdörren efter att Oscar har låst upp den och kliver in i våran lägenhet. Tystnaden möter oss båda och efter ytterligare ett par timmar i sjukhusrummet fullt av tjattrandes sköterskor och läkare är jag mer än tacksam över att mötas av något så tyst.
Vi hänger av oss våra ytterkläder och ställer skorna i skohyllan. Innan jag hinner gå vidare in i lägenheten blir jag indragen i Oscars varma famn och ett lyckligt skratt lämnar mina läppar, dämpas mot hans nyckelben.
"25 december." Yttrar Oscar och jag ler, lutar mig bakåt i hans famn och låter mina händer ta ett löst grepp om hans överarmar.
"Första gången vi sa att vi älskar varandra." Berättar jag och han spricker upp i ett stort leende, lutar sin panna mot min och för sina händer under min tröja så att hud möter hud. Hans beröring får mig att rysa - som jag längtat efter den. Som jag längtat efter honom. Självklart har jag inte insett det under tiden med min minnesförlust så det är först nu jag inser det. Även om vi kysst varandra, rört varandra på ett försiktigt sätt under den tiden så är det inte samma som nu.
Hans läppar möter mina i en lugn men ivrig kyss, händerna smeker försiktigt min hud och hela hans kropp trycks mot min. Lyckligt kysser jag honom tillbaka, såklart.
Kyssen varar länge, så pass länge att mitt syre tar slut och för att undvika ytterligare en olycka drar jag ifrån och gömmer mitt ansikte mot hans axel. Hör hur han skrattar dovt i mitt öra och för sina armar uppåt - denna gång på utsidan av min tröja. Hans armar hamnar vid mina skulderblad, håller mig tätt intill honom.
"Hur mår du nu?" Frågar han med en mjuk röst och kysser min hårbotten, så som jag älskar.
"Jättebra." Mumlar jag euforiskt. "Huvudet gör lite ont bara."
Han nickar. "När får du ta värktablett igen?"
"Om tre timmar Oscar, jag tog ju en för typ en timme sedan." Skrattar jag fram och drar in doften av honom. Doften som ändå har varit bekant de senaste veckorna.
"Mhm." Mumlar han mot mitt huvud, förmodligen flinandes.
Efter en lång stund med mys bäddar Oscar ner mig i soffan för att själv laga middag till oss, trots mina önskemål om att få hjälpa till insisterade han. Du behöver vila, var hans argument och tillslut lyssnade jag på honom.
Uttråkat bläddrar jag bland serierna på viaplay, hör hur Oscar skramlar med kastruller och stekpannor i bakgrunden. Potatisgratäng och vegetarisk schnitzel, en ut av min favoriträtter, lagar han.
När han 25 minuter senare äntrar vardagsrummet har jag hunnit valt en serie för oss att titta på, även slumrat till en stund. Oscar sjunker ner i soffan och sömnigt sätter jag mig upp. Trots att jag "sovit" i många timmar är tröttheten inte borta. Enligt doktorn skulle kroppen kräva en hel del sömn de närmsta dagarna, något mig emot. Jag vill inte sova nu när mitt minne kommit tillbaka - jag vill spendera all missad tid med Oscar.
"The walking dead?" Säger Oscar skeptiskt när han ser mitt val och jag lägger flinandes mitt huvud mot hans axel.
"Den är faktiskt väldigt bra Oscar. Dessutom lovade du att titta på den med mig." Yttrar jag och en lätt suck lämnar hans läppar.
"Sakerna jag gör för dig.." Mumlar han skämtsamt och kysser min tinning. Jag fnissar lågt och ser lyckligt upp på honom. Trots att jag psykiskt har varit borta i flera månader känns ingenting annorlunda. Det starka bandet mellan oss finns fortfarande kvar och känslorna är detsamma.
