Kvällen med Noahs vänner - som även blev mina vänner - var väldigt bra. De alla var extremt trevliga och välkomnande, nämnde ingenting om olyckan jag varit med om eller ställde några frågor om mitt tidigare liv. Jag antar att Noah berättat det mesta samt att jag inte gillar att prata om det. Om så fallet är, är jag väldigt glad över att de respekterade det.
Idag är det lördag och klockan har precis passerat elva tiden. Det blev ganska sent inatt och därför har jag ännu inte lämnat min säng. Men schemat för idag är helt tomt och därav anser jag det inte som ett måste att stiga upp ur sängen. Dessutom ligger jag extremt skönt under mitt varma, fluffiga täcke.
Jag snurrar runt så att jag ligger med huvudet mot den andra sidan av sängen, som självklart är tom. Jag försöker fantisera att O ligger där, försöker se hans fluffiga hår utspritt över kudden, försöker höra hans tunga andetag, försöker se hans kropp bredvid min - för att väcka minnen. Men jag lyckas inte. Jag lyckas inte se någonting, inte ens känna något. Allt är tomt och jag suckar frustrerat innan jag sparkar av mig täcket och kliver snabbt upp ur sängen. Lådan som fint står placerad under sängen drar jag otåligt fram och bär med den ut till vardagsrummet, släpper ner den på det mörka bordet så att en duns ekar i den tysta lägenheten. Jag sjunker ner i soffan och lyfter av locket innan jag tar tag i det första brevet jag får syn på. När du behöver kärlek.
"Min älskade Felix,
Jag vet att du är kärleken för mig och jag vet att det är likadant från din sida. Vi må ha varit ett par under två år men jag är helt hundra på att det är dig jag vill ha vid min sida livet ut. Att visa min kärlek för dig genom ett brev, där vi inte får använda våran kroppskommunikation, är svårt. Men du vet att kärleken från min sida är oerhört stark.
Fram till den dagen jag träffade dig tvekade jag på kärlek. Men du har verkligen visat mig vad kärlek är, du har visat att det är något extremt vackert. Och det finns ingenting som kan få min kärlek för dig att tina bort. Det är så sjukt älskling, att jag vid en sådan ung ålder hittat min livs kärlek. Men de första gångerna jag träffade dig kändes det som att komma hem, och än idag gör det de. Mitt hem är i din famn, ingen annan stans än i din famn.
Det finns ingenting som kan övertyga mig om att du och jag inte kommer sitta tillsammans på altanen som två pensionärer, säkerligen i en hängsoffan du redan nu planerat att vi ska ha. Det finns ingenting som kan övertyga mig om att du och jag inte kommer trä ringar på varandras fingrar och stå på altaret i kyrkan i en varsin kostym, en full publik vid vår ena sida och en präst vid vår andra sida. Det finns ingenting som kan övertyga mig om att du och jag inte kommer hålla ihop livet ut.
Jag älskar dig och det vet du.
Din, O"
Jag avslutar läsandet med tårfyllda ögon och en varm kropp. Rörd av hans fina ord men samtidigt ledsen för att vi delade en sådan stark kärlek som jag nu inte minns. Jag minns inte alls den person som jag älskade och som älskade mig. Jag minns inte den person som jag delat mitt liv med, som jag verkar haft så stora framtidsplaner med och som aldrig tvivlat på oss. Det gör mig så frustrerad, arg och ledsen. Varför var jag tvungen att förlora minnet? Varför var han tvungen att lämna mig?
