Jag sjunker försiktigt ner i den bruna skinnfåtöljen i fiket jag begett mig till. I handen håller jag en vit kopp med kaffe, och på bordet har jag placerat det brev jag läste för fyra dagar sedan, från min så kallade pojkvän - O. Jag funderar på vem han var, funderar på varför han stack. Trots att han i texten nämnde det, kan jag inte förstå. Kan inte förstå hur någon kan lämna sin parter på grund av en minnesförlust. Det är väl nu jag behöver honom som mest? Vad har jag dejtat för idiot?
En tung suck flyr från mina läppar och jag ser runt bland miljön jag befinner mig i, fingrar på det halsband som låg i brevet som nu sitter runt min hals. Fiket passar inte in i majoriteten av de miljöer jag hunnit sett. Tillskillnad från de ljusa och stilrena inredningarna har detta fik en mörkare färgton och lite stökigare miljö. Det är mysigt, jag gillar detta bättre.
Jag smuttar på kaffet och möter samtidigt blicken av samma kille som stod i kassan. Samma kille som häpet såg på mig men försökte bete sig normalt. Han ser misstänksamt på mig, men sänder iväg ett leende då jag påkommer honom med att stirra. Jag undrar om han känner igen mig, om han kanske funderar på vad jag gör här utan min så kallade pojkvän. Killen fortsätter ta emot kunder, ler sitt varma leende mot de alla och rätar gång på gång till bandanan runt hans huvud.
För att inte stirra ut den stackars killen vinklar jag upp brevet från O och läser igenom det igen. Hoppas på att hitta några ledtrådar på vart han kan befinna sig. Fastän jag inte vet vem han är, är jag fast besluten om att hitta honom. Jag vill veta vem jag spenderat mitt liv med och vem jag faktiskt älskat så mycket, veta vem jag verkligen är och vad jag har gått igenom. Förmodligen är han den enda som kan svara på dessa frågor.
"Din, O." Mumlar jag lågt för mig själv. O är förmodligen den första bokstaven i hans namn. Men det finns alldeles för många namn som börjar på O för att kunna gissa vilket det är.
Jag vet inte hur länge jag sitter på fiket, men ett flertal människor passerar dörren, in och ut, medan jag sitter kvar. Kaffet är upp drucket för länge sedan, men jag känner inget behov av att gå. Jag trivs här, det känns tryggt trots de blickar jag får från killen i arbetskläder.
"Ursäkta, vi stänger nu." Yttrar en röst bredvid mig och jag lyfter blicken för att möta den okända personen, upptäcker att det är den kille som inte riktigt kunnat slita sina ögon från mig.
"Oj, förlåt. Eh, jag ska gå." Mumlar jag fram och reser mig upp med koppen i mina händer. Killen ler lätt mot mig och låter mig passera honom. Jag ställer ifrån mig koppen och börjar gå mot dörren ut, lägger samtidigt märke till att fiket är helt tomt.
"Felix du glömde ett papper!" Ropar killen bakom mig och jag stannar direkt till, inte av det faktum att jag glömde brevet, jag stannar för att han sa mitt namn - vilket jag idag inte har berättat för honom.
Förvirrat vänder jag mig om, ser hur han går mot mig och räcker brevet till mig.
"Felix, hur vet du att jag heter Felix?" Frågar jag och tar emot brevet samtidigt som jag ser på honom med en fundersam blick.
Hans leende avtar snabbt och ersätts med ett oroligt uttryck. Han flackar med blicken, ser på allt annat förutom mig. "Vi, vi var bekanta." Får han ur sig och ser först nu på mig.
Nu förstår jag varför han stirrat på mig under kvällen, varför hans blickar varit så underliga. Han vet vem jag är, funderar förmodligen på om jag verkligen inte känner igen honom.
"Men doktorn sa att jag inte kände någon?" Frågar jag förvirrat och han skakar snabbt på huvudet.
"Vi kände inte riktigt varandra. Jag känner din pojkv- uhm nej du måste gå nu." Han ser panikslaget på mig, precis som om han har sagt för mycket.
"Pojkvän? Du känner min pojkvän?" Yttrar jag hoppfullt och han sänder mig en besvärad blick.
"Felix du måste verkligen gå nu. Jag måste städa undan och jag kan inte komma hem försent. Jag hinner inte det här nu." Utan att svara på min fråga pratar han om annat samtidigt som han öppnar dörren åt mig, gestikulerar med handen som tecken på att jag ska gå. "Snälla." Ber han när jag inte rör på benen.
"Men jag v-"
"Du måste gå." Han placerar sin hand runt min arm och drar utan problem ut mig från fiket, stänger snabbt igen dörren och låser innan jag ens hinner reagera.
Han försvinner in bakom dörren för personalen och en tung suck slinker ur mig. Han känner min pojkvän och jag måste får ur all information om honom.
