Med långsamma steg kliver jag in i skolan och möts av ett högt surrande samt ett flertal elever som går förbi, står stilla i grupp eller ensam. Jag ser mig osäkert omkring och försöker minnas något av denna skola, men inte en enda pusselbit faller på plats. Mitt minne är verkligen helt borta.
Suckandes går jag fram till första bästa person och fångar upp dess ögonkontakt. Det är en blond tjej med ljusblåa ögon jag möter. Fräknar pryder hennes felfria ansikte och ett leende bildar sig på läpparna när hon får syn på mig. Det får mig att fundera på om detta är ytterligare en bekant eller om hon bara är allmänt vänlig.
"Hej, ehm vart ligger expeditionen?" Frågar jag med en lugn röst och tjejen lägger sitt huvud en aning på sned.
"Runt hörnet där bara! Det står bokstaverat på en brun dörr." Förklarar hon vänligt och pekar åt höger i gången där vi står. Jag följer hennes penning och nickar.
"Tack så mycket." Ler jag och börjar gå åt det håll hon pekat mot. Hela vägen ligger blickar på mig och ord viskas från mun till öra. Jag drar upp axlarna och försöker se förbi alla blickar, men vart jag än kollar är det alltid någon som ser på mig. Det är obehagligt, mycket obehagligt. Jag känner mig som en tiger i en bur på ett zoo. Alla vet vem jag är men jag har ingen aning om vem någon av de alla är.
Jag skyndar mig förbi hörnet och får direkt syn på en dörr som mycket riktigt har ordet Expedition bokstaverat på sig. Med snabba steg tar jag mig fram till den och öppnar dörren, smiter in och möter nu ett lugn. Lättat andas jag ut och lyfter min blick. Fångar med blicken upp en tant sittandes bakom ett bord fyllt av olika papper och en datorskärm. Försiktigt går jag fram till henne och harklar mig för att få uppmärksamhet.
"Åh hej Felix! Vad kul att se dig igen!" Yttrar den gamla tanten och jag ler snett. Avskyr dessa situationer där någon känner igen mig men jag inte alls vet vem det är.
"Ehm hej." Mumlar jag försiktigt fram och rätar till ryggsäcken på min rygg.
Hon börjar prata på om skolan, berättar vilket skåp som är mitt, ger mig ett schema och informerar mig om annat viktigt. Jag lyssnar noga på hennes ord och försöker förgäves ta in allt. Hon babblar något otroligt mycket och att lyssna till alla ord är omöjligt. Mitt i en mening avbryts hon av att dörren bakom mig öppnas, vilket jag inte ägnar energi åt. Men det gör tanten, som presenterat sig som Lena.
"Åh Noah! Vad bra att du är här. Felix det här är Noah som går i din klass, jag tänkte att han skulle visa dig runt och så här idag. Känns det bra?" Hon ser på oss båda med en glad blick och jag vänder mig mot denne Noah som nu står vid min sida. En kille något längre än mig tar plats bredvid mig och jag chockeras en aning när jag fångar upp hans utseende - som liknar mitt något otroligt mycket. Våra ögonbryn är likadana, näsorna påminner om varandras och likaså gör dragen i ansiktet. Även håret har likadan färg. Det enda som inte är likt hos den andre är klädstilen - han bär en bakåtvänd keps på huvudet, en slapp vit T-shirt tillsammans med ett par svarta jeans med hål på knäna. Jag själv bär ingen huvudbonad, en ljusblå skjorta och ett par svarta jeans utan hål.
Även Noah ser förvånad ut när han ser på mig vilket gör mig mer förvirrad, det är som om han aldrig sett mig förut och det lättar mig samtidigt som det får mig att fundera på om han är ny här. Precis som jag gjorde studerar han mitt ansikte och nickar lätt.
Lena pratar på ytterligare ett tag innan vi får lämna expeditionen och ta plats i korridorerna igen. Denna gång känns det en aning tryggare då jag har någon vid min sida.
"Så, du är en av de få som överlevde flygkraschen?" Är de första orden Noah yttrar till mig när vi når de lite mer stillsamma korridorerna och jag ser upp på honom med en rynkad panna. Även om han inte lät ett dugg spydig i sitt uttal anser jag det vara underligt att ställa en sådan fråga det första man gör.
"Gud förlåt, det där bara flög ur mig. Jag borde börja med att presentera mig även om du redan vet vad jag heter och jag vet vad du heter men det är väl så man brukar börja och ja-" Han avbryter sig själv för att andas och jag kan inte rå för att le svagt. Han verkar vara nervös som pratar på utan pauser. Kinderna blir röda på honom och han sträcker försiktigt fram sin hand mot mig. "Jag är Noah." Säger han med en något lugnare röst och jag tar hans hand, skakar om den.
"Jag är Felix. Och ja, jag är väl en av dem som överlevde flygkraschen." Presenterar jag mig som och får både honom och mig att skratta. Han slappnar av en aning, tycks förstå att jag är okej med hans fråga.
"Ditt skåp är där borta förresten, och vi har matte som första lektion. Enligt Cornelia, våran mattelärare, ska du ha material i ditt skåp redan. Uhm jag har mitt skåp där borta, så jag ska bara hämta mina grejer." Förklarar han, nu inte alls lika nervöst men ändå med en snabb röst. Jag nickar förstående och går iväg mot mitt skåp, fiskar upp nyckeln ur min jackficka och låser ovant upp. Ett skåp fyllt av prydligt stående böcker, en mugg fylld med pennor, mappar i en hög och papper i en hög äger jag. Alltså var jag en väldigt prydlig människa.
Jag lägger in min ryggsäck i botten av skåpet och hänger upp jackan på kroken fäst i skåpdörren. Med hjälp av texterna på böckerna hittar jag rätt bok och drar fram den gula matematikboken. Jag sträcker mig efter en penna men stannar mitt i rörelsen av en vit lapp som faller ned från hyllan jag tog boken i från. Oförstående följer jag den med blicken tills den landar på min ryggsäck. Tveksamt tar jag tag i den vikta lappen i vitt och viker upp den. Likt den lappen jag fann hemma står endast en bokstav skriven i bläck, men denna gång är det ett E som står skrivet. Mina aningar om att lappen jag hittade hemma har en betydelse blir nu allt starkare, nu när jag funnit ännu en bokstav. Jag anar att det ska bilda ett ord och att fler bokstäver finns. Ett T och ett E kan väl inte vara det enda, de bokstäverna ger ingen annan betydelse än te och et.
"Är du färdig?" Noahs röst får mig att skrämt hoppa till och snurra runt så att jag möter hans blick. Hans blick blir med ens osäker. "Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig." Yttrar han och jag skakar på huvudet.
"Jag försvann bara iväg ett tag." Ler jag och kör ner lappen i min jackficka innan jag tar tag i en penna och stänger igen mitt skåp. Jag utbyter ytterligare ett leende med Noah och börjar vid hans sida gå bort från skåpen.
Vi småpratar om skolan, jag hänger ofokuserat med i samtalet. All min fokus ligger på dessa mystiska lappar, på vad de bildar och vem som lämnat dem på olika ställen.
