"Kära Felix,
Det här är mitt 31:a brev jag skriver till dig, som jag inte kommer skicka. Det har gått 45 dagar sen jag lämnade dig.
Ogge har berättat att ni har träffats och att du försökt få fram information om mig. Det gör mig på ett sätt glad, men samtidigt rädd. Det kanske låter idiotiskt men jag är fortfarande livrädd för att vi inte kommer klicka som förut. Jag är så sjukt rädd att vi aldrig kommer hitta tillbaka till det vi var. Kanske är det dumt av mig att skriva det, för om du är den Felix jag kände så skulle du få dåligt samvete och åh.. jag vill inte ge dig det, lova att du inte får dåligt samvete Felix? Inget beror på dig, det är bara jag som är feg.
Egentligen beror allt på mig Felix. Det är på ett sätt mitt fel att du hamnade i olyckan, att du fick minnesförlust, att vi idag sitter på helt olika ställen. För jag tvingade iväg dig på den där klassresan, du ville inte eftersom du hatade att umgås med din klass. Men jag ville att du skulle åka för det skulle bli en upplevelse du aldrig skulle glömma. Hade jag bara lyssnat på dig så hade det här inte skett. Vi hade suttit tillsammans än idag och vi hade fortfarande varit ett par.
Jag har också dåligt samvete över att jag lämnade dig, nästan varje natt funderar jag på om jag gjorde rätt val. Jag börjar då att tänka på dig, hur ensam du måste känna dig och hur många frågor som måste finnas i ditt huvud. Och det får mig att inse att jag gjorde fel val. Men sen börjar jag tänka på hur fel vårt förhållande hade kunnat gå, vi kanske skulle bli ännu mer sårade om vi försökte? Och då börjar jag tveka. Sen tänker jag på mig själv, blir egoistisk. Och då tror jag att jag gjorde rätt val.
Men sen ligger jag där nästa natt igen och funderar på exakt samma sak, för vi har ju inte ens provat. Kanske funkar vi fortfarande jättebra tillsammans. Det vet vi inte och det kommer vi inte heller få svar på om vi inte provar. Jag vet inte hur många gånger jag varit ute och kollat på tågresor till dig, men fegar alltid ur i sista sekunden.
Och alltså fan, jag saknar dig så sjukt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop på grund av det. Jag hatar mig själv, jag hatar att det blivit som det blivit. Jag hatar att vi inte längre är tillsammans. Jag hatar allt. Livet är så jävla jobbigt utan dig, livet suger rent ut sagt utan dig.
Jag har förändrats så mycket som person. Jag orkar knappt bry mig om saker längre, jag tar inte mitt jobb seriöst som jag alltid ha är gjort. Jag orkar inte hålla kontakten med mina vänner och jag hatar mig själv för det. De vill bara hjälpa mig och jag stöter bara bort dem. Du skulle vara så besviken om du såg mig nu, om du var vid min sida.
Förlåt för allt, förlåt för att jag är en idiot, förlåt för att jag lämnade dig, förlåt för att jag bröt vårt löfte, förlåt för allt.
Jag älskar dig,
din, O."
__
Oscar har inte skickat detta brev utan det är mer för att få veta hans tankar osv!
