Jag förvarar lappen med ett T på i mitt nattduksbord och låter tröjan hamna på min säng, ser på den med en blick som söker efter svar. Hoppas egentligen på att den ska börja prata och berätta allt som hänt, vart O är och hur jag kan ta mig till honom. Men jag är väl medveten om att det är omöjligt.
En tung suck slinker ur mina läppar och sträcker min smala arm mot sängen, sliter tag i tröjan och klänger snabbt på mig den. Den är på tok för stor och jag drar en slutsats om att han var större i mig, om det är större med muskler eller fett har jag ingen aning om.
Med tröjan på mig vandrar jag ut till hallen för att dra på mig mina ytterkläder. Imorgon börjar jag skolan igen, vilket jag ser fram emot då jag blir galen av att gå runt här hemma utan någon som helst socialt umgänge. Jag har enbart fått en adress till skolan, men ingen vägbeskrivning. Därför väljer jag att idag leta efter den för att inte gå vilse imorgon och riskera att bli sen.
Jag tar fram adressen i vägbeskrivningar som finns i min iPhone och noterar att det endast ska ta tio minuter att gå till skolan. Med den svarta dunjackan på överkroppen och mörkblåa mössan på huvudet lämnar jag min lägenhet och joggar ner för trapporna. Porten öppnar jag smidigt och kliver ut i det kyliga vädret. Det börjar närma sig vinter och det gläder mig. Jag älskade vintern under min barndom, jag älskade snön och allt mys som förekom.
In i en park svänger jag, möts av ett flertal människor som går lugna promenader medan andra springer. Barnfamiljer som skrattar, barn som gråter. Par som sitter hand i hand på en bänk eller ensamma äldre människor. Synen av de olika människorna får mig att le, jag vet inte varför men jag älskar att gå här och se hur olika alla är.
Jag ser ut över den stora gräsmattan där en grå liten hund springer efter en boll, även det får mig att le. En hund skulle jag vilja ha nu för att slippa ensamheten. Den lilla hunden börjar glatt skälla innan den sätter fart åt mitt håll. Förvirrat ser jag mig runt om kring, letar efter någon som skulle kunna vara ägaren. Men finner ingen som ägnar den lilla hunden ens en blick. Den kommer mig allt närmare och närmare vilket får mig att sakta ner farten. Om den springer ifrån sin ägare borde jag försöka stoppa den. Men det är inte något jag ens behöver försöka - hunden stannar vid mig och börjar hoppa på mina ben, glatt skälla och springa runt mig. Förvirrat ser jag på den och sjunker ner på huk. Genast börjar den hoppa mot mitt ansikte och slicka mig över kinderna. Jag skrattar chockat och klappar dess mjuka päls.
"Rocky!" En bekant röst får mig att titta bort från den glada hunden, får syn på en kille som kommer joggandes mot oss. Desto närmare han kommer desto mer känner jag igen honom. Och när endast två meter skiljer oss åt kopplar jag det bekanta ansiktet till Ogge. "Rocky vad gö- oj." Yttrar han, stannar till mitt i meningen och ser besvärat men ändå glatt på mig. Jag växlar blicken mellan hunden, Rocky som han heter, och Ogge.
"Felix, ehm förlåt han, han, ja.." Ogge talar nervöst och fingrar på det svarta kopplet han håller i sina händer.
Utan att veta vad jag ska svara ler jag snett mot honom och ser ner på Rocky igen som lugnat ner sig, står nu tryckt mot mina ben. Rocky.. Hunden heter Rocky, först nu slår det mig att det är samma namn som O nämnde i brevet.
"Heter han Rocky?" Frågar jag förväntansfullt och Ogge suckar men nickar. "Hade du och min pojkvän hundar med samma namn? För han nämnde i ett brev att han var ute med Rocky den natten han och jag träffades." Yttrar jag och ställer mig rakt upp då mina fötter smärtar.
"Nej, alltså, den här Rocky är den Rocky som han hade." Mumlar Ogge och jag blir om möjligt ännu mer förvirrad.
"Va?" Frågar jag och möter istället Rockys lyckliga ögon som redan ser på mig.
"Kan vi sätta oss?" Han gestikulerar mot en av bänkarna och jag nickar snabbt till svar. Börjar gå åt det hållet - följt av Rocky som lydigt trippar tätt intill mina fötter. Ogge skrattar lätt och slår sig ner på den vitmålade bänken. Jag är snabb med att göra samma sak vid hans sida.
Innan jag ens hinner reagera har jag en hund i mitt knä och ett par tassar på mina axlar. Han börjar återigen skicka mig i ansiktet och ett lyckligt skratt lämnar mina läppar, denna hund är något speciellt.
"Rocky.." Mumlar Ogge med en mjuk röst som är nära till skratt och jag skjuter försiktigt bort Rocky men behåller honom i mitt knä. Han sätter sig lydigt på mina lår ser på mig med ett snett huvud. "Han har verkligen saknat dig.." Mumlar Ogge och jag ser oförstående på honom.
"Det här var din pojkväns hund till en början. Och när ni blev tillsammans blev Rocky eran hund och ni båda älskade honom otroligt mycket. Men när din pojkvän fick jobb efter några månaders arbetslöshet så fick ni inte riktigt tid för honom, du gick liksom i skolan också så han blev ensam halva dagarna. Han mådde inte bra av det och eftersom jag jobbade hemifrån så fick jag ta över Rocky. Ni träffade dock honom några gånger i veckan ändå, men sen när du var med i flygolyckan blev din pojkvän också allt mer frånvarande från Rocky. Rocky var en aning nedstämd för han saknade väl både dig och din pojkvän. Så ja, han har helt enkelt saknat dig väldigt mycket." Berättar Ogge och jag lyssnar noga på vartenda ord. Hans ord får mig att förstå varför Rocky blev så glad som han blev när han såg mig, och det gör mig lycklig. Det fanns i alla fall någon här ute i världen som har saknat mig.
__
Blir så himla glad av att läsa era kommentarer, tack tack tack ♡ det gläder mig otroligt mycket att ni gillar denna eftersom jag själv är väldigt nöjd med den!
Kram på er ♡
