"När du saknar mig." Läser jag tyst för mig själv och öppnar det röda brevet. Öppnar inte av den anledning som meningen tyder, öppnar i önskan om att få reda mer på honom.
"Felix
Förmodligen sitter du nu ensam i soffan, inlindad i en filt och en kopp te i handen. Det gör du ofta när du är ensam.
Förmodligen är jag bortrest, jobbresa skulle jag gissa på.
Förmodligen saknar du mig, eftersom du valt att öppna detta brev. Och fina Felix, du ska veta att jag saknar dig minst lika mycket.
Din favorittröja av mina ligger längst ner i garderoben, gå dit och ta på dig den. Den mörkblåa med luva och vita stjärnor på."
Jag blickar upp mot garderoben och lägger försiktigt undan brevet. Reser mig upp ur den mjuka sängen och går med tysta steg fram till de svarta dörrarna. Trots att tröjan förmodligen inte ligger där kan jag inte låta bli att kolla, hoppas på att han lämnat den där.
Med långsamma rörelser öppnar jag dörrarna och ser in i den tomma garderoben, där hans kläder förmodligen har varit. Jag sjunker ner på huk och böjer ner huvudet för att kunna se hyllan längst ner. Och min blick fastnar på något som får mitt hjärta att slå över några slag, precis som det i brevet stod ligger en tröja med vita stjärnor på. Jag kan inget annat än att stirra på den, lämnade han den med flit? Eller glömde han den bara, med tanke på att den ligger längst ner och längst in i garderoben. Betyder det något att den ligger där, eller är det bara en slump?
Frågorna är många och det gör mig galen att inte kunna få något svar. Det gör mig galen att inte kunna nå honom, att inte veta vem han är när mina känslor har varit så starka för just den killen.
Med en tung suck sträcker jag mig försiktigt efter tröjan och tar tag i dess tyg. Det mjuka tyget känns kallt emot min hand och sänder rysningar längs med min kropp. Sakta, mycket sakta - som om jag vore rädd att den skulle försvinna om jag drog för snabbt - föser jag tröjan mot mig och när den ligger placerad över mina jeans beklädda lår tvekar jag inte länge innan jag lyfter upp den och för den mot mitt ansikte. Placerar det mjuka tyget mot min näsa och drar in doften. Jag blir som stum när den möter min näsa samtidigt som en behaglig känsla sprider sig i min kropp, doften är så bekant men jag kan inte koppla den till något med minnet. Var det så här han luktade? Är det därför den känns så bekant? Finns han kvar i mitt minne trots allt, eller inbillar jag mig bara?
Mina tankar avbryts av att något vitt faller ner från tröjan och landar på det ljusa trägolvet. En liten lapp ligger nu stilla nedanför mig och jag lyfter försiktigt på den, vänder den om och mina ögon fångar upp ett enkelt T skrivet i blyerts på dess vita färg. Jag drar ihop ögonbrynen och söker efter något mer på lappen, men hittar inget.
Återigen frågar jag mig om det verkligen var en slump att tröjan låg här, eller om detta är planerat. Om det är planerat bör detta T betyda något, och jag undrar isåfall vad.
