Jag ser oroligt ner på Felix som ligger helt stilla i sjukhussängen. De vackra ögonen är dolda bakom hans stängda ögonlock, de långa fransarna ligger lätt mot hans hud och de nu blålila läpparna är svagt särade. Det är bara ett återfall efter olyckan, hade läkarna sagt. Bara. Som om det vore så bara att han fått det. De såg honom inte som jag gjorde, de såg inte smärtan som hans ögon utstrålade, de såg inte hans händer tryckta mot sitt huvud, de såg inte de tysta ropen på hjälp.
"Ska du inte ta och åka hem Oscar? Vila lite?" Ogge som kommit hit efter min önskan placerar varsamt sin hand över min axel och jag lyfter försiktigt blicken från Felix ansikte för att istället möta Ogges blåa - livfulla - ögon.
Jag skakar på huvudet och växlar blicken till Felix igen. Natt har blivit till morgon, än ligger han lika stilla som innan och oron inom mig stiger för jag sekund som går utan att han vaknar.
"Jag lämnar honom inte igen." Yttrar jag och Ogge trycker lätt mot min axel.
"Okej." Säger han bara. "Vill du ha något från kafeterian?" Frågar han och avlägsnar sin hand från mig.
"Nej tack." Svarar jag och ser i ögonvrån hur han nickar och därefter lämnar rummet.
Jag suckar tungt och omfamnar Felix kalla hand med min. Långsamt studerar jag hans ansikte som under natten tappat sin lyster och färg. Han är en aning blek och matt i ansiktet, en syn som gör min rädsla lite större. Men allra mest skrämmer det mig att han kanske vaknar utan minne igen, att dessa månader där vi byggt upp något slags förhållande igen bara ska försvinna. Men som jag till Ogge sa tänker jag inte lämna Felix denna gång, aldrig igen så länge han inte ber mig om det.
Timmarna på sjukhuset känns som evigheter och tillslut slumrar jag till i stolen bredvid Felix sjukhussäng. Fortfarande med handen över Felix. När jag vaknar är det en läkare som gör någon undersökning på Felix som de har gjort två gånger tidigare, och jag lägger denna gång inte lika mycket uppmärksamhet på det. Istället kramar jag om Felix hand en gång innan jag reser mig upp från stolen, ler svagt mot den långe läkaren och lämnar rummet för att leta reda på Ogge. Sittandes i stolen utanför finner jag honom inte, istället traskar jag ner till kafeterian där han spenderat mycket av sin tid här då hans suktande efter kaffe är för stark för att ses som normalt. Till min förväntan sitter han på en av stolarna vid fönstret, drickandes av sitt älskade kaffe samtidigt som han läser en tidning.
"Hej." Yttrar jag och slår mig ner på den svarta stolen mittemot honom. Blicken lyfter han från tidningen och ser på mig med sina klarblåa ögon. Han ler stort och ställer ner koppen på det vita bordet.
"Hej. Något nytt?" Frågar han och jag skakar suckandes på huvudet.
"Nej allt är precis som innan." Mumlar jag fram och Ogge ser medlidsamt på mig.
Vi blir sittandes ett tag, pratandes om allt möjligt och som vanligt lyckas Ogge få mig på bättre humör. Vi båda anländer till rum 219 som Felix ligger på, jag sätter mig ner på den stol jag tidigare suttit på och Ogge slår sig ner i en fåtölj i hörnet bredvid dörren. Våra samtal fortsätter även här.
"Hur går det med Rocky?" Frågar jag och Ogge ler.
"Det går jättebra. Han är som han är." Skrattar han fram. Jag hänger på han skratt och skakar på huvudet. Rocky har alltid varit den galna hunden som haft sina egna idéer och viljor.
"Jag saknar den lilla grå. Han var ett br-" Jag avbryter mig själv mitt i meningen när ett tryck känns emot min hand. Mitt hjärta börjar hamra hårdare i mitt bröst och jag ser snabbt mot Felix vars fingrar mot min handflata börjar röra på sig. "Jag tror han vaknar." Yttrar jag uppspelt och Ogge reser sig snabbt ur fåtöljen och går fram till oss. Mycket riktigt börjar Felix ögonlock fladdra och till en början ser jag bara på honom. Men när Ogge berättar att han hämtar en läkare reser jag spänt på mig och lutar mig över den taniga kroppen.
De gröna ögonen är nu synliga för mig, de flackar runt i rummet och stannar ner de får syn på mig.
"Felix." Mumlar jag försiktigt fram och kan inte hålla tillbaka det leende som sprider sig i mitt ansikte. Trots min rädsla över vad hans minne har kvar ler jag.
"Oscar.." Får han ynkligt ur sig och kramar om min hand så hårt kan han. Han minns mig fortfarande.
Lättat ler jag större och placerar min andra hand över hans kind, ser djupt in i hans ögon som nu börjar bli blanka och inte långt där efter trillar en tår ner över han bleka hud. Oförstående ser jag på honom, ingen smärta finns i hans ögon. Ingenting tyder på att han har ont eller är ledsen på ett dåligt sätt. Varför gråter han då?
Hans torra läppar spricker upp i ett stort leende samtidigt som han försiktig lyfter sin hand till mitt ansikte, smeker min kind med sina fingertoppar och vidare till mitt hår. Våra blickar är fästa i varandras, ingenting annat än Felix existerar för mig just nu.
"Oscar jag-" Hans ord dör ut och han tvingas harkla sig för att kunna fortsätta. "Oscar jag minns."
"Va?" Ett oförstående ord lämnar min min mun och jag tvingas sätta mig ner på stolen när innerbörden i hans ord klarnar upp i min hjärna.
"Jag minns allt innan olyckan."
