"Ja-jag har hittat lappar." Börjar jag med och ser upp på Ogge som till en början ser neutral ut, men efter några sekunder börjar det rycka i hans mungipor - vilket han försöker dölja och placerar armbågen mot bordet och knytnäven mot ena mungipan. Men han förblir tyst och jag fortsätter istället att prata. Han verkar ändå förstå vad jag menar. "Och en låda fylld med brev som min pojkvän skrivit. Dom har lett till en del lappar men jag har också funnit dem utan att ha letat. I alla fall så tror jag att jag hittade den sista lappen förra veckan och lapparna bildar ordet Göteborg." Förklarar jag och Ogge ser inte ett dugg förvånad ut, snarare lättad och glad. Det kan väl inte betyda något annat än positivitet?
"Heter han Oscar Enestad?" Frågar jag och släpper ur mig ett andetag jag inte visste jag höll inne. Skrämt ser jag upp på den mörkhårige personen framför mig, trots mina goda aningar är jag rädd för att han ska skaka på huvudet.
"Ja det gör han." Yttrar Ogge med en glad ton och jag ser oförstående på honom. Förstår vad han har sagt men förstår inte att det stämmer. Allt känns på något sätt så overkligt, som om det är för bra för att vara sant. Jag har verkligen hittat rätt kille.
"Vill han att jag ska komma till honom?" Frågar jag och Ogge ser på mig som om jag vore dum i huvudet.
"Självklart vill han det, det var därför han la ut alla lappar. Han gjorde det för att få veta om du var dig lik, som du var innan olyckan. Oscar vet att du, den du var förut, älskar mysterium och att lösa saker. Därav hans val att göra så här. Men han gjorde det också för att se om du än har intresse för han eller om du skulle strunta i det helt." Berättar Ogge och jag lyssnar extremt noga.
"Visste du om allt?"
"Uhm ja typ, eller jo det gjorde jag väl. Oscar berättade sin plan efter att han hade dragit. Och jag lovade honom att inte nämna något för dig om han. För om du skulle åka till honom så vill han att den idéen ska komma från dig, inte någon annan." Yttrar Ogge med en försiktigt röst och jag nickar förstående. På ett sätt var det smart av Oscar att göra så, och jag kan nästan förstå honom. Jag vet inte hur jag hade reagerat i hans situation - om det var min partner som vaknade upp utan något minne - men att göra det Oscar gjorde låter troligt.
"Är jag som jag var innan olyckan?" Frågar jag, än en gång med rädsla. Jag önskar att han ska svara ja, men är rädd att han kommer svara nej. Är jag inte den person som Oscar föll för kommer jag förmodligen skada honom mer av att åka till honom.
Ogge ser på mig med en studerande blick, ser ut att fundera på min fråga och det gör mig ännu mer osäker. Jag är inte samma person försöker jag intala mig själv med. Dömmer jag hans blickar så kommer hans röst inte att yttra ett ja.
"Alltså, ja, för det mesta. Det enda jag kan säga som är förändrat är din introverta sida. Förut var du blyg, du tog aldrig plats och det var knappt så att du pratade med mig eller Leona. Du var liksom rädd för att gå ut bland folk." Berättar han och jag sväljer hårt, gnager på min underläpp och ser bort från honom. Det är ett någorlunda stort karaktärsdrag jag har blivit av med, ett karaktärsdrag som Oscar förmodligen föll för.
"Ä-är, gör det mig till en helt annan person? Skulle Oscar inte gilla det?" Ännu en fråga slinker nervöst ur mig och Ogge skakar snabbt på huvudet, om det är som svar på min första eller andra fråga kan jag omöjligt veta.
"Nej det gör det inte. Du önskade många gånger att du var mer utåtriktad och din introverta sida var nog det du avskydde mest med dig själv. Och Oscar vet det så jag tror inte det är något han kommer ogilla." Han rättar till sina glasögon som glidit ner en aning längs med näsryggen och sänder mig ett lugnande leende. Om han får mig lugn eller inte kan jag inte svara på, han sa ändå att han tror det inte är något Oscar kommer ogilla.
När jag några timmar senare lämnar Ogge och Leonas hus har det hunnit blivit mörkt ute, klockan har passerat åtta på kvällen och vi hann både dricka två varsina koppar te samt äta middag tillsammans. Ogge var mycket trevligare än jag trott, extremt öppen och lättsam att prata med. Han gav mig många goda svar, berättade lite om mitt liv innan olyckan men berättade också en del om sig själv.
Jag känner mig upprymd och lättad, vill bara att det ska bli fredag nu så att jag och Noah kan bege oss till Göteborg. Så att jag kan träffa Oscar.
__
Vill bara tacka er för alla fina kommentarer ni ger mig, jag blir verkligen jätteglad ♡
