"Oscar,
Jag har läst alla dina brev. Jag har hittat alla dina lappar. Jag har följt alla dina ledtrådar. Precis som du vet att jag älskade så älskar jag fortfarande mysterium. Tack för att du lämnade allt det där efter dig, även om jag hade föredragit att du varit kvar hos mig.
Om du läser det här brevet så har jag följt dina ledtrådar till slutet, jag har varit vid din dörr och ringt på men du har inte öppnat. Kanske var du bara inte hemma. När jag skriver det här brevet sitter jag i bilen med min nyfunna och enda vän Noah. Han har hjälpt mig att finna dig och det är jag glad över. Jag är faktiskt på väg till dig nu.
Trots att jag inte hade kunnat påverkat olyckan så ber jag om ursäkt för att den skedde. Jag ber om ursäkt för att jag tappade minnet och jag ber om ursäkt för att jag har skapat en sådan sorg hos dig. Utifrån de brev jag läst så var det något speciellt vi delade, och jag är ledsen över att vi har mist det men jag hoppas att vi på något sätt kan få det tillbaka. För jag är villig att försöka. När jag har hört ditt namn har det känts bekant men jag kan ändå inte riktigt koppla det till ett minne. När jag hittade din tröja med stjärnor på doftade den bekant, det var ingen doft jag känt sedan jag vaknade upp från olyckan. Jag minns inget sedan min barndom men saker som är kopplade till dig känns för mig bekanta och det har inget annat gjort. Det säger väl en del?
I så fall hoppas jag att du också är villig till att släppa in mig i ditt liv igen, att du vågar ge oss chansen igen. Låta det bära eller brista. Jag kommer tillbaka om inte du hinner komma till mig.
Din, F."
Jag lägger försiktigt ifrån mig pennan och läser tyst igenom mitt brev en gång. Osäker på mina ord är jag, vet egentligen inte vad jag borde skriva mer än att jag varit där.
"Vill du stanna och käka någonstans eller ska vi ta någon drive-in?" Frågar Noah och jag ser upp från mitt brev. Noah, som sitter bakom ratten i hans bil, ägnar mig ett snabbt ögonkast innan han fokuserar på vägen igen.
"Vi kan stanna någonstans. Det vore skönt att sträcka på benen." Mumlar jag sömnigt fram och får en nick till svar. Vi har åkt 2 timmar av våran 4,5 timmars resa och jag börjar redan känna hur det kryper i kroppen av både trött- och rastlöshet. Förmodligen av nervositet också.
__
Nu är det nära ;))
