"Lycka till Felix, ring om det är något." Yttrar Noah och drar in mig i en stor och behövlig kram. Med en skakig kropp besvarar jag den och får ur mig ett svar jag själv inte kan tyda. Det får Noah att skratta och snabbt dra sin ena hand upp och ner över min rygg. "Det kommer gå jättebra Felix, försök att slappna av." Mumlar han mot min axel och drar ifrån kramen.
Jag sänder honom ett nervöst leende och nickar. "Vi ses sen någon gång." Säger jag och ser mot porten jag snart ska stiga in igenom.
"Det gör vi. Än en gång, lycka till."
Jag mumlar fram ett tack till svar innan han vänder mig ryggen till och går bort från mig. Lämnar mig ensam utanför den port till byggnaden som Oscar bor i. Idag är dagen, idag ska jag faktiskt träffa honom. Och bakom all nervositet finns en lycka och längtan.
Försiktigt placerar jag handen över portens silvriga handtag och trycker upp den. Kliver in med skakiga ben och möts av ett mörkgrått stengolv matchandes med de vita väggarna men mörka inslag av grått på. Det ser lyxigt ut och jag förstår att det här inte är ett av Göteborgs billigaste boende.
Jag trycker på den vita, runda knappen tillhörande hissen och drar nervöst i den mörka jeansskjortan jag idag klätt mig i. Räkningen på hur många gånger jag bytte om imorse har jag tappat, men inget plagg satt tillräckligt bra på mig och antingen var de för uppklätt eller för vardagligt. Jag vill inte möta honom i en simpel T-shirt men inte heller i en finskjorta. Jag vill vara perfekt men inte för perfekt.
Suckandes över mina tankar som snart inte kommer spela någon roll alls öppnar jag dörren till hissen som nu anlänt till bottenvåningen. Snabbt, för att inte hinna ångra mig kliver jag in och trycker på siffran fem. Hissen börjar röra sig uppåt och jag drar in ett hackigt andetag. Känner hur handsvetten börjar bryta ut tillsammans med mina hjärtslag som ökar allt mer. Stilla kan jag inte stå och ångrar nu att jag inte tog trapporna istället, då hade jag kunnat få ur mig en del energi jag nu innehåller. Skjortan rätar jag till flera gånger, håret lägger jag tillrätta genom att se in plåtväggen som ger mig en svag spegelbild.
När hissen stannar snabbare än väntat ser jag skrämt mot dörren och skakar på huvudet. Jag kan inte. Jag vågar inte. Tummen placerar jag mot knappen med en nolla på men hindrar mig själv från att trycka. Jag vill ju. Men jag är rädd, löjligt rädd över att träffa min största kärlek som han verkar ha varit. Precis som jag har förstått att Oscar känner, är jag rädd för att vi inte kan få tillbaka det vi hade. Jag är rädd för att göra honom besviken.
Men å andra sidan, det här kan gå galant. Aldrig kommer jag få veta om jag inte stiger ut ur hissen och knackar på hos honom. Jag måste.
Ett andetag jag inte visste att jag höll inne släpper jag ur mig och placerar handflatan mot den kalla dörren. Med ett hårt tryck får jag upp dörren och kliver ut. Mina fötter, klädda i ett par gråa sneakers, möter det mörka golvet som han har gått på. Jag är på den våning har bor på, bara någon meter ifrån hans hem.
Jag särar på läpparna och ser mig omkring. För nervös för att egentligen lägga märke till något men när jag ser siffran 57 på stannar jag kvickt till. Fryser fast på platsen jag står på och bara stirrar. Det är bara hans dörr men ändå reagerar jag som om min största idol skulle stå där.
"Skärp dig." Mumlar jag till mig själv och lyfter på fötterna och rör mig mot hans dörr. Tänk så är allt ett lurendrejeri? Tänk om det bara är något sjukt som Ogge har kommit på, han kanske var en fiende i mitt tidigare liv?
Men framme vid dörren ser jag hans namn, Oscar Enestad står verkligen skriver på en vit remsa klistrad på den svarta dörren. Jag ägnar dörren en osäker blick, låter den vandra vidare upp till ringklockan och ser med stora ögon på den lilla knappen. Skakig lyfter jag på min arm och låter toppen av mitt pekfinger möta den svala ringklockan. Men likt i hissen hindrar jag mig själv från att trycka. Jag sväljer tungt och ser på dörren, hoppas egentligen på att den ska ringa åt mig och sköta resten som sker idag. Men det gör den inte, oväntat Felix.
Så jag slår bort tankarna, trycker snabbt på knappen och hör hur ett ringande ljud hörs inifrån. Det får även mig att reagera och snabbt backar jag bak ett steg, ser panikslaget mot dörren och känner hur min andning blir allt häftigare.
"Herregud vad håller du på med? Skärp dig." Muttrar jag fram med en svag röst och försöker frenetiskt lugna ner mig. Försöker tänka på annat men allt som snurrar i mina tankar är att snart kan dörren öppnas och Oscars gestalt kan ta plats framför mig.
Men det händer inte. Ingen dörr öppnas och ingen Oscar tar plats framför mig. Mina axlar sjunker i en långsamt takt neråt och jag känner hur en besvikelse lägger sig över mig. Kanske är han bara upptagen med något och inte kan öppna direkt?
Jag står ett tag, vet inte hur länge och allt är precis som för en liten stund sedan. Dörren är fortfarande stängd och jag hör inget tecken på att han är på väg heller. Försiktigt klickar jag på ringklockan ännu en gång och väntar spänt på att något ska ske. Men det gör det inte denna gång heller. Besviket ser jag ner på mina skor och drar fram brevet ur min backficka. Oscar står skriver på kuvertet. Mina ögon tåras upp när jag läser hans namn, hade verkligen hoppats på att inte få lämna detta brev.
Jag öppnar långsamt hans brevlåda och släpper ner brevet. Ägnar dörren ett sista, besviket ögonkast innan jag går därifrån. Kroppen ihopsjunken och huvudet sänkt. Egentligen har jag försökt intalat mig själv det här, att han kanske inte skulle vara hemma. Men trots det är jag väldigt besviken. Kanske är denna resa helt bortkastad.
Handtaget till hissen tar jag tag i och öppnar den, stiger in med ena foten men stannar till när jag hör ett dörrlås vridas om följt av en dörr som öppnas. Mina hjärtslag börjar med ens öka och hoppet inom mig likaså. Snabbt snurrar jag runt och ser mot den nu öppna dörren. Möter ett par blå ögon och flämtar till.
För visst är det Oscar som står där.
